blaanam

Då sitter man här igen. Efter en lång period utan stimulans i form av det skrivna ordet så låter man än en gång fingertopparna leta sig över de sedan länge halvt utnötta tangenterna för att återskapa orden som ständigt formas i ens huvud. Vad skulle man göra utan denna stimulans för outnyttjad kreativitet? Måhända att jag trots allt klarat mig gott och väl hela sommaren utan att skriva ett enda ord i ett dokument i syfte att ”skriva av mig”. Dock hade detta självklart inte varit möjligt om min stimulans inte kommit från andra håll. En del av mig undrar lite smått om det finns några kopplingar mellan pianospelade och datorskrivande. Det är nog rimligt att jämföra skrivkonsten med hus man sätter ihop längre stycken av enskilda toner för att skapa något större; något med ett sammanhang, som likt en text endast vill berätta något för oss. Likväl komponerar mina fingrar i detta nu ihop de enskilda bokstäverna till att bilda en symfoni i textform, vars enda syfte är att tillskänka njutning till mottagaren av alstret och kanske till och med att ge en liten tankeställare. Dock är det sistnämnda inget krav utan tvärt om en glädjeskänkande bonus. Även om det kan verka så ibland, så stället ingen av dessa konstformer några krav på dig.
Nyttjandet av kulturella medel är högst frivilligt och tvingar därför inte på någon någonting överhuvudtaget. Måhända då att du ibland kan stöta på en bok som antingen kan uttråka dig eller helt enkelt skänka dig obehag, vilket inte är härligt för någon. Därför finns det härliga alternativet alltid att lägga ner boken och sluta läsa på den. Den kommer inte att tvinga dig. Inte heller behöver du lyssna på musik som du inte tycker låter bra i dina öron, även om den kan uppfattas som orgasmliknande i andras. Människor kan döma dig och försöka tvinga på dig saker, men musiken är din vän. Den existerar för att glädja dig och för att glädja dig endast. Musiken har en förmåga att kunna ta sig in i de djupaste delar av din kropp och själ och skänka dig ro, glädje eller extas, då alla andra alternativ känns långt borta. När ingen annan finns, så finns musiken och när musiken finns så finns ingen annan.

 

Idag är jag lycklig. Jag vet inte om det beror på den trevliga utflykt jag genomgått med majoriteten av min familj idag, om det beror på vädret eller på något djupare, odefinierbart. Det finns något högst rogivande att tillbringa majoriteten av en dag med att göra någonting med en tydlig början och ett tydligt slut, om än långt bort.
Först mässa med familjen och sedan avsläppt på en tågstation för att ta mig hem på egen hand. Jag vandrar till hållplatsen, köper biljett och väntar på tåget, helt utan att reagera på att jag glömt starta min mp3. Trevligt på sitt sätt. Ibland är det enda som kan överträffa musikens extasiska aura tystnadens helande makt. Jag sitter därefter och stirrar ut i luften på ett tåg från Höör till Malmö med musik i öronen. De såg inte ens på min biljett. Det enda som fanns var jag, den skenande utsikten på andra sidan fönstret och mina egenvalda toner i olika konstellationer i mina överdimensionerade hörlurar.
När jag anländer i Malmös röra av byggarbetare, pendlare och vanligt folk så strosar jag runt i min egen takt med knappt en timme till godo. Än en gång är jag ett med mina tankar och detta fortsätter tills jag sätter mig på en bänk och läser lite slött i en bok. Folk sätter sig i min närhet och vandrar runt omkring mig, utan att belönas med min uppmärksamhet. Mänsklig kontakt var helt frånvarande om man bortser från en blick jag delade en kort stund med en fager flicka på andra sidan rälsen. Vi ler lite hastigt, återgår till våra egna världar och existerar inte länge för varandra. Mitt tåg anländer.
Tågresan hade sina likheter med resten av resdagen, men var inte utan sina markanta skillnader. Den enda direkta sociala kontakten var en kort stirrtävling med en ivrig tax i sätet framför mig, vars ivriga nyfikenhet ständigt påminde om jyckens ungdom. På andra sidan mittgången, till höger om mig, så satt en äldre herre och en man inne på sitt förmodligen andra årtionde och talade över varsin burk öl. Eftersom jag äger oförmågan att kunna lyssna på musik och läsa samtidigt så är min mp3 avstängd, vilket tillåter mig att pendla mellan att läsa i boken jag lånat av min bror och att tjuvlyssna på deras samtal, något jag sällan gör eftersom medpendlare sällan har något av intresse att säga. De kände inte varandra sedan innan, men tydligen så var den yngre mannen en klasskamrat med den äldre mannens livs kärleks son. Något som de inte upptäckte förrän de redan pratat ett tag. Efter ett tag på tåget hade jag klättrat några kapitel fram i boken, taxen hade somnat och en ung flicka i min egen ålder hade satt sig hos herrarna, vilka i fråga direkt integrerade henne i konversationen. Hon verkade hemskt artig, men inte särskilt pratsam. Detta kompenserades dock av den äldre herren som verkade sällsynt ivrig av att dela med sig av sina livserfarenheter och visdomar.
Till slut nådde tåget den gemensamma hållplatsen för mig och den äldre herren. Jag stod bredvid honom innan jag klev av tåget i undran om han visste att jag suttit och lyssnat på honom eller inte. Jag betraktade frågan som irrelevant och tänkte inte på honom mer. Dock upptäckte jag att snett bakom mig stod en flicka som jag i samma klass som mig under hela högstadiet. Vi hade ögonkontakt under en kort stund. Jag kände igen henne direkt och hon kände garanterat igen mig, men ingen av oss tog initiativ till att hälsa. Vi pratade inte under högstadietiden heller. Möjligtvis om varandra, men aldrig med. Vad hon sa om mig till sina vänner vet jag inte och är inte intresserad. Dock minns jag tydligt hur jag beskrev henne som flickan som ”såg ut som en gorilla och lät som en Monty Python sketch”. Detta är självklart en fruktansvärt hemsk sak att säga till en flicka, oavsett hur manslik hållning och underhållande talfel hon nu hade. Dock var etik och moral inte ett stort bekymmersämne i den åldern. När vi gick åt varsitt håll efter att ha klivit av tågvagnen så spelades en episod från min högstadietid upp i mina tankar.
En kväll sa min skolkamrat sedan första klass till mig – med högst överspelad förtvivlan – att denna flicka varit så fruktansvärd elak och kallas oss ”Böggänget”. Inte för att någon av oss i den tajta konstellationen tonårskillar var homosexuella, utan för att helt enkelt förnedra oss eftersom vi stod utanför alla festarkretsar och roade oss med vår egna unika humor. Karaktärer som denna unga kvinna är inte kända för att ha någon större kreativitet. Vi yttrade aldrig vårt beslut högt, men det förståddes av samtliga medlemmar av vår begränsade skara nära kamrater att vi skulle gå rakryggade ur denna smutskastning. Från och med nästa dag kallades vi inte ”Böggänget”. Vi var ”Böggänget”. Vi kallade oss själva vid denna alias så ofta vi bara kunde och snart benämndes vi som Böggänget av alla vänner, ovänner och till och med lärare. De enda som inte var roade av denna kreativitet var den förolämpande flickan i fråga och hennes – till synes - enda nära vän. Jag log för mig själv där jag gick genom min hemstads pittoreska gångar och gränder genom stadskärnan.
Ganska direkt efter denna nostalgiska tripp bland mina minnen så såg jag några av mina vänner sitta på en uteservering. Utan några särskilt invecklade former av hälsningar så satte jag mig hos dem och pratade lite. Jag följde därefter min närmste kamrat ur skalan och hans yngre syster hemåt och fortsatte efter det vandra hemåt till min för tillfället egna, tomma boning uppför backarna jag så väl känner sedan många promenader.
Under hela tiden, från dess att jag blev avsläppt från familjens Volvo, till dess att jag stänger dörren bakom mig i familjens villa så känner jag en konstant lycka. Inte över något särskilt, utan bara lycka i allmänhet. Livet känns bra. Inga bekymmer och för tillfället, inga komplikationer.

Låt oss se hur länge detta rus av inre frid varar.

Filmen Bad taste (1987) - av Peter Jackson - handlar om hur den lilla Nya Zeeländska byn Kaihoros befolkning plötsligt försvunnit spårlöst. Regeringen skickar Alien Investigation of Defence Service (AIDS) för att undersöka saken, samtidigt som en oskyldig präst  - eller vad i hela världen han skulle vara för något - (Craig Smith) åker dit för att missionera - eller nått. Prästen blir kidnappad av rymdvarelserna eftersom han - tillsammans med resten av den försvunna befolkningen - skall malas ner och säljas som råvaror till en intergalaktisk hamburgerskedja. AIDS-teamet gör sitt bästa för att brutalt slakta varenda en av dem med hjälp av macheter, kulsprutor, raketgevär och motorsågar.



Innan jag börjar själva recensionen så kännar jag att lite bakgrundshistoria om folmen är nödvändig, ty utan den är filmen ingenting. Filmen började som en kortfilm om en präst som blir uppäten av kannibaler, men utvecklades sedan till så mycket mer när skaparen Peter Jackson (bilden) såg dess potential. Många hade förmodligen kallat filmen "lågbudget",
vilket är orättvist eftersom de faktiskt inte hade någon budget.
   Produktionen pågick under fyra års tid då Peter Jackson filmade med sina vänner som skådespelare om helgerna. Han regisserade, producerade, gjorde latexmasker, byggde vapen "skrivit manus" (egentligen filmade de bara idéer som jackson kommit på under veckan helt utan manus), producerat, filmar, klippt, gjort specialeffekter och är två (!) huvudroller i filmen.
   Framåt slutet av filmen så upptäcktes han dock av New Zealand Film Commission som tilldelade honom en budget eftersom de var så imponerade över vad han redan gjort.
   Nu är han en av världens mest kända regissörer.



Jag såg filmen tillsammans med lite fel sällskap, (no offence killar). Faktum är att mina två kära kamrater ogillade filmen så mycket att vi halvvägs igenom bytte film att se. När jag tänker efter var jag itne heller särskilt imponerad. Man märker dock att den började som en lite småoseriös film och sedan utvecklades till en "riktig" sådan. Våldet är löjligt, de flesta skådespelarna såg ut att gå i sömnen och "manuset" var skrattretande! Så varför älskade jag vad jag såg?
   Jo, i egenskap av inte bara observerande utan även handlande filmnörd som själv drömmer om en karriär i filmbranshen så såg jag inte filmen som varje regissör vill att folk ska se filmen på. Istället för att uppmärksamma handling och dylikt så tittade jag på kameravinklar, rekvisita och (främst av allt) specialeffekterna. Jag försökte identifiera vad de använde som blod och organ och försäkte räkna ut hur jag skulle kunna göra liknande effekter i kommande filmprojekt.
    Länge fram i filmen när det verkar som om Jackson bestämde sig för att fokusera på våldsscener, eldstrider och snabba vändningar i handlingen så blev allt mycket bättre (detta sågs dock hemma under ett annat tillfälle). Man kunde nästan märka ut var Jackson fick sin budget eftersom de innan undvek att visa krossade bilrutor och dylikt i bild men plötsligt sprängde både bilar, hus och får (I kid you not).
   Skådespeleriet var fortfarande halvkasst av de flesta, dubbningen var besvikande uppenbar och vissa anatomiska saker var underbart ologiska. Dock slutade man fokusera på fejkblodet efter ett tag och dreglade nu över Peter Jacksons hemmagjorde aliendräkter (sjukt imponerande) som han själv gjort i sin mammas kök.

Om jag inte hade varit filmnörd hade jag aldrig gått nära den här filmen. Detta för att jag itne köpte den för att jag vörväntade mig att den skulle vara bra (HA!), utan för att den representerade allt jag drömde om. Att kunna börja småskaligt genom att spela in en film med sina vänner som sedan utvecklas till en karriär som filmskapare. Jag brinner för det jag gör och hoppas verkligen att mina ambitioner håller i sig.
   Jag kommer förmodligen aldrig någonsin se den här filmen med mina vänner igen, men den kommer ändå alltid ha en speciell plats i min filmsamling.


Rekomenderas för:
Filmskapande entusiaster som söker inspiration i splattereffekter och som tycker om att dregla över att filmen kan jämföras med ens eget skräp.

Rekomenderas inte för:
Resten

Jag läste ett blogginlägg hos min goda vän polacken (eminemil.blogg.se, besök honom gärna), löst baserat om skönhet och kunde inte låta bli att lägga en ganska lång kommentar. I kommentaren presenterade jag för honom min teori om hur vi uppfattar "skönhet" hos individer och varför vi finner vissa vackra och vissa inte.
   Plötsligt ställdes frågan i mitt huvud: "Varför i hela världen skriver jag inte om detta på min egen smått bortglömda blogg?". Nu är jag iofs medveten om att min blogg inte är välläst av någon. Faktum är att jag mer eller mindre förväntar mig att inte en jävel läser den, eftersom detta gör att jag vågar skriva mer om jag behöver det. Dock är det lite praktiskt och ha någonstans där man kan skriva ner funderingar, och om man skriver något viktigt så kan man hänvisa till bloggjäveln.
   Hursomhelst, här följer min kommentar med skönhetsteorin.

"Det är nästan lite tragiskt hur så många klagar på en avsaknad av skönhet i sin vardag, när de själva kan ha den i synfältet så mycket, men ändå inte se den. Något så enkelt som en solbelyst kulle med några tallar på en sval vårdag då solen varit i moln under en längre tid, eller helt enkelt någon i ens närhet.
    Fast det här med vackra människor har jag funnit vara ett lite relativt begrepp. Min teori är att om man vistas i en flock (ja, jag benämner det som flock) full av vackra kvinnor, så kommer dina starka känslor för deras utseende långsamt att trubbas av tills du når en punkt då du på rak arm kan peka ut vilka du finner attraktiva och vilka som du inte alls tycker ser jättebra ut, även om du tyckt alla sett fantastiska ut i början. Samma sak är om du umgås i en flock oattraktiva kvinnor i en längre tid, då du snart börjar tycka de blir väldigt mycket sötare än vad ditt första intryck skvallrade om. Man når ett slags "equillibrium", vad i hela världen det nu kan heta på svenska.
    Många känner nog igen effekten och skyller på att man lär känna personen och att ens syn av deras yttre påverkas av våran bild av deras inre. Bullshit om du frågar mig (vilket jag tar för givet att du gör). Egentligen så är det en överlevnadsinstinkt som helt enkelt får oss till att välja ut de lämpligaste honorna i en flock att para sig med för att bilda bra avkomma. Om möjligheterna är många och kvinnorna vackra, så måste några gallras ut så man kan bestämma sig för vilken hona man ska lägra, och i skönhetsfattiga sällskap så måste någon väljas.
    Jag menar inte att jag spanar efter folk jag vill ligga med i olika konstellationer jag umgås med. Däremot tror jag att detta ligger i alla våra undermedvetna, och styr oss fram emot vilka flickor vi ska tycka om mer."



Btw, joina gärna The Holy Church of Ceilingcat på facebook.

Var i skogen i helgen, vilket många nog är vana vid. Den här skogsvistelsen skiljde sig dock makabert från alla andra gånger man övergivit sin bekantskapskrets. Låt mig börja från början...

Dag 1
Vi kom upp till Simontorp - som vårt skogsställe heter - framåt kvällen i fredags, och det höll på att bli mörkt så vi ville som vanligt få in alla väskor så snabbt som möjligt. Det första vi upptäckte när vi kom in var att det låg sot och mög på golvet framför öppna spisen. Det har hänt innan att fåglar har lyckats ta sig in genom skorstenen innan, så vi konstaterade kallt att där varit en fågel i skorsstenen och fortsatte bära in saker.
   Då skymtade min broder något i gräset bakom bilen. Det visade sig snabbt vara en liten snok som låg i en position så vi precis missade att köra över den. Vi kallade dit vår fader naturvetaren som inte heller lyckades konstatera om den sov, var död eller infrusen. Därför lade vi den i en burk och tog in den för att se om den vaknade senare.
   När vi senare fått in all packning och tog oss en närmare titt på öppna spisen så fan min fader både lite fjädrar och att fågelfan skitit i öppna spisen. Hans teori var att det var en kattuggla som tagit sig in, precis som sist vi hade ett fjäderfä i skorsstenen. Den gången hade fågeln legat död ovanpå spjället som befinner sig mellan taket på öppna spisen och ingången till skorssteen själv, så han tog en ficklampa och kollade, men såg inget. Vår slutsats var att den förmodligen lyckats ta sig ut, så vi började elda så smått. Vid det här laget gick jag ut för att fylla på en vedkorg.
   När jag återvände till huset och öppnade dörren så vällde röken ut i ansiktet på mig. Eftersom halva huset var rökfyllt så måste uggejäveln finnas kvar i skorstenen, vilket inte är helt kalas med tanke på att vi inte kan nå den. Efter ett tag började röken dock ta sig genom skorstenen fritt. Vår allsmäktige fader hade en teori för även detta. Den varma röken gör helt enkelt att ugglan röktorkas och minskar i volym, vilket nu gav röken en lucka upp. FGörhoppningsvis skulle detta leda till att fågeln ramlar ner till spjället där vi kan avlägsna den.
   Så kvällen förflöt som vanligt, med en död uggla någonstans högt upp i skorstenen.

Dag 2
Tji fick vi. Mitt i natten när alla sov hördes ett ljud från skorsstenen; "hoooo-hooooo", vilket tydde på att ugglefan trots allt levde där inne i skorsstenen och hade friska lungor till att hoa trots att vi rökt den konstant. Så mamma gick upp mitt i natten och stängde spjället, dels för att det skulle låta mindre och dels för att ugglan inte skulle skita ner ännu mer. Hon tyckte dock att spaken gick lite trögare än vanligt.
   Efter frukost började vi lägga upp en plan för att få ut den stackars fågeln från skorsstenen, eftersom det trots allt inte hade hjälpt att röka ut den. Jag, min fader och min syster gick därmed upp på vinden och öppnade två små luckor in till skorsstenen, men såg inte ugglan där heller, så fassan kom på en ny plan. Han tog en lång, böjbar pinne och täljde till den lite. Denna skulle han använda genom att sticka upp den genom spjället och peta lite på ugglan så den tar sig upp till de öppna luckorna på vinden. Detta behövdes dock inte.
   När vi öppnade spjället så låg ugglan där stendöd. Antingen hade mor min klämt ihjäl den med spjället, eller så hade den helt enkelt självdött. Så jag lyste med en ficklampa upp mot spjället medan fassan försökte dra ut den, syrran tittade på, mamma höll uppe spaken till spjället och min bror satt och drag jäger. Vi var ett perfekt team!
   Nu vet jag inte hur många som läser detta som någon gång försökt dra ut en kattuggla genom ett tugnt spjäll, men de kan inte vara så många. Fassan fick tag i benen och lyckades rycka ut mer och mer av ugglan medan fjädrarna yrde. En kul sak med ugglor är att deras huvud fungerar som en måttstock eftersom de är bredare än resten av kroppen. Får huvudet plats i ett hål, så får resten av kroppen också plats. Därför är det inte sällsynt att om kroppen är svår att få igenom ett utrymme så kan huvudet... ja.
   "Vi fick med huvudet!" utbrast min fader glatt. Dock vred han sedan på fjäderfäet och såg den tomma ytan mellan vingarna. "Nähä, det fick vi inte alls".  Vi stoppade majoriteten av kroppen i en påse och fassan gjorde sitt bästa för att försöka få grepp om ugglehuvudet med bara ett par fingrar genom spjället. Fjädrarna for och näbben ramlade av, men huvudet var fast där uppe. Han sa därför åt min moder att stänga gallret lite. Vi såg alla på honom med skeptiska blickar, men vi genomförde det. Huvudet blev plattare och vi fick ut huvudet. Ugglan och dennes påse blev sedan förpassade till en stor hög granris som vi skulle elda under dagen, där även en skjuten räv legat sedan ett par veckor.

Efter lite skytte så satte vi fyr på bålet och de avlidna i granriset. Det bör även tilläggas att gräset var extremt torrt och därmed var idealiskt till att elda gräs. Dock låg vinden på lite för hårt, så vi bestämde oss för att vänta med det. Dock ville bålet annorlunda och satte fyr på platser runt om högen med brinnande granris. "Låt det brinna" sa pappa med argumentet att om vi låter gräset brinna av en bit runt bålet så tar det inte fyr där sedan. Dessutom ska gräset ändå eldas förr eller senare. En viktig sak var dock att jag och min bror skulle vara berädda att släcka elden genom att slå på den med eneruskor ifall den skulle bli för vild, vilket var en säkerhet mer än en risk.
   Så vi gjorde det och ställde sedan ifrån oss ruskorna när det varit lugnt ett tag. Brossan stack upp till de andra som satte fyr i grillen där vi snart skulle äta medan jag höll koll på elden. Plötsligt bar röken med sig några briunnande granrester med vinden och satte fyr på gräset en bit bort. Eftersom mitt dumma arlse satt min lilla gulilga eneruska en bit bort så var jag tvungen att springa dit och hämta den och sedan försöka släcka elden som blossade upp på tre ställen samtidigt med flammor som nästan smekte ens ansikte när man gjorde sitt bästa för att förinta den.
   Förstärkning kom sedan och elden försvann. Dock hämnades bålet på mig genom att slänga iväg lite brinnande granbarr med vinden som landade i nacken på mig. Det brände och det sved riktigt mycket och jag skrek och hoppade runt tills jag fått bort det. Nu när jag sitter och skriver detta så kan jag inte låta bli att känna på mitt barrformade brännmärke i nacken och flina.
   Detta skrämmer dock inte bort en från att elda mer och nästan brottas med elden när vi eldade lite mer av gräset nu när vi ändå var igång. Far min hämtade sedan två lika stora lass med granris för att mata elden. Vi klippte även ner en massa sly vid en av ladorna och hittade en 20 år gammal gul pressening och ett däck från femtiotalet (ett sådant med en vit sida). En annan kul sak vi fann - som jag inte kunde låta bli att flina över - var ett gammalt träkors. Förmodligen har det varit en gammal midsommarstång, men det såg riktigt kul ut. Därför beslutade jag mig för att sno korset och köra ner det i den väldigt varma brasan som återstod från vårt majestätiska bål. Där stod korset bland eldsflammorna medan vi matade elden mer och mer.
   Under dagen observerades även två älgar och ett rådjur som antingen blivit påkört och fått bukskador eller som bar på tvillingar.

Dag 3
Söndagen skiljde sig markant från de två tidigare dagarna. Det enda som egentligen hände var att jag diskade, vi städade upp lite, packade och åkte till en släktmiddag i Bjärnum. God mat men inte extremt spännande. Därefter kom man hem på kvällen, slängde ihop en uppsats vars deadline var idag och drog på sig en trevlig hosta.

... och nu sitter man hemma och är sjuk.

And you look at me and say
I'm your best friend every day
But I wish for something, wish for something more
Oh, I love you like a friend but let's not pretend
How I wish for something, wish for something more



På vissa sätt är det jävligt humoristiskt att analysera ens prioriteringar.

Folk som talat med mig om hur stressade de är inför (eller efter) ett prov, eller så lite som snackat skola med mig, vet oftast om att min syn på prov och sådant är ganska laid back. Faktum är att den kanske är lite väl laid back? Jag hade nyligen slutprov i kemi och fysik och bekymrade mig inte särskilt mycket alls. Studerade mer än vanligt, men oroade mig inte. För ett tyskaprov för några dagar sedan pluggade jag inte alls, men oroade mig inte ett dugg (fick för övrigt VG).
   Men nu när andra, till synes mindre betydelsefulla saker, dyker upp så kan jag bli riktigt bekymrad och eftertänksam. Dels har vi en dans-performance i idrotten ganska snart och så har vi i musikundervisningen en period då vi ska bilda band och repetera in låtar som vi ska spela upp för folk. Av någon anledning är jag lite småparanoid över huv i hela världen man ska lyckas med detta.
   Det kan kanske vara någon gammal vana som hänger i sedan teatertiden, att man vill göra en så bra jävla föreställning som möjligt, no matter what. Förmodligen... aja... det löser sig väl.

Den vita dovhjorten besöker foderplatsen vid Kristinelund nästan varje dag. Detta glädjer mig.


"With a voice of thunder, no doubt, and perhaps even a penis of lightning" - Genghis Khans bror Kaichun i "Lords of the Bow", Conn Iggulden.

Ännu en tråkig eftermiddag, ännu ett avslutat skolarbete och därmed ännu en sedd film. När jag lät min blick glida över 193 filmtitlar som för tillfället står i den primära filmhyllan i huset, så landade min blick på "Goal!" (från 2005, regisserad av Danny Cannon). Bror min köpte den för ett ganska bra tag sedan och jag har aldrig riktigt tagit mig tid till att se den, så detta var ett gyllene tillfälle.



Filmen börjar med att 10-årige Santiago  tillsammans med sin familj flyr över gränsen från Mexico till USA. Många år senare är de bosatta i Los Angeles där de livnär sig på faderns (Tony Plana) och Santiagos (Kuno Becker) arbete som trädgårdsarbetare hos rikare hus. Modern lämnade dem för en okänd tid sedan och familjen består av Santiago, hans pappa, lillebror och farmor. Precis som tillbaka i hemlandet så brinner Santiago endast för fotbollen och spelar så gott som varje sdag i en park med sina vänner, utan några större bekymmer över livet.
   En dag får en engelsk f.d. talangscout syn på Santiagos magi med fotbollen och erbjuder honom en prövning i Newcastle i dagarna. Santi blir överlycklig och lyckas, trots faderns argument om att hålla fötterna på jorden, ta sig till Storbritannien för att uppfylla sin dröm. Han får både träffa ägaren av laget, en småuppblåst fotbollsstjärna och en söt sjuksköterska.

Det här är en feelgoodfilm. Precis som Taken så är detta en sådan välgenomtänkt film att den vet precis vad den är och försöker inte låtsas om något annat. Historien är förvisso en klassisk askungensaga, eftersom det trots allt är ett enkelt och älskat sätt att göra en bra filmupplevelse - eller någon annan berättelse för den delen.
   Filmen är filmad på ett sådant sätt att man inte blir irriterad på opraktiska kameravinklar (eller det kanske bara är jag som gör det) eller att man funderar på hur fantastiskt briljanta kameravinklar och ljussättning är. Faktum är att man inte tänker på mycket av det tekniska allt eftersom det flyter ihop så fantastiskt bra. Den är perfekt filmad för att göra en rörande berättelse av en ganska simpel historia.
   Måhända att den är ganska fylld av klichéer och element i berättelsen som man sett sedan antiken. Dessutom är filmad ganska rätt igenom förutsägbar på väldigt många ställen, vilket gör att man inte behöver tänka mycket för att hänga med. Inte heller behöver man oroa sig över att allt kommer gå åt helvete (med undantag för någon enstaka scen). Man förlåter dock filmen för allt detta, eftersom man sitter där i slutet av filmen lika rörd som om den vore ett mästerverk. Man blir inte rörd och nästan tårögd eftersom det är en otroligt vacker historia, utan helt enkelt för att det är filmens mening. De olika kameravinklarna, skådespelarna, musiken, ljusssättningen och allt annat är anpassat på ett sådant sätt att vi uppfattar det som banbrytande och vackert att se på. Man lämnar filmsoffan av glädje dels för att filmen var bra och dels för att man fick precis vad man förväntade sig, fast på ett bra sätt.
   En detalj är även att  den här filmen sedan länge har rekomenderats av recensenter som ett måste för fotbollsälskare. Dock kunde jag nu sitta i filmsoffan - i egenskap att vara totalt likgiltig till de flesta former av organiserad sport - och fortfarande tycka om filmen ganska mycket.
  
Skådespelarna är inga extremt kända någon av dem. Däremot finns det några riktigt imponerande cameo. En kuriosa är dock att alla fyra (Svennis, David Beckham, Raúl Gonzáles och Zinédine Zidane) förekommer i samma scen. Man undrar lite om de råkade dra förbi inspelningen i förbifarten eller om det verkligen var genomtänkt. Man hade förmodligen blivit mer imponerad om de var utspridda i filmen. För övrigt vet nu alla som sett filmen varför Beckham håller sig till fotboll och inte spelar in film.


Rekomenderas för:
Folk som vill se filmer som gör en glad och/eller tycker om fotboll och/eller kärleksfulla klichéer.

Rekomenderas inte för:
Folk som skyr sporten fotboll som pesten och/eller vill se allvarliga, djupa och/eller actionspäckade filmer med mycket våld och specialeffekter.

Igår umgicks jag med några goda vänner i Lund för att se på bio. När Herr Trollkarl, Fröken Same och jag skulle välja film för några dagar sedan så förtydligade jag att vi kan se vad som helst utom Valkyria, vilket gjorde att det stod mellan en film med Clive Owen (vars titel jag inte kan komma ihåg) och Taken med Liam Neeson. Fröken Same ville inte se på Clive Owen, så det blev taken. Vad Herr trollkarl gjorde där är jag inte säker på... men han fick ta åt sig lite av äran för det fenomenala filmvalet ändå.



Taken handlar om en numera pensionerad CIA-agent (Liam Neeson) som nyligen slagit sig ner i Los Angeles för att försöka bygga upp en relation med sin 17-åriga dotter (Maggie Grace)  som för tillfället hålls tillfånga av hans onda ex-fru Lenore (Famke Janssen) och hennes make Stinky McRichpants (Xander Berkeley). Liam Neeson försöker hårt att, trots sin klumpiga bekymmersamhet, bli en riktig pappa.
   Hans dotters kompis Amanda (Katie Cassidy) drar dock med Liam Neesons dotter till Paris en dag till hennes bekymrade irländare till faders förtret. Han har sett för mycket ondska i världen för att tro att hans lilla dotter kan klara sig själv. Hans ex-fru tycker han är tramsig. Men tji får hon när deras stackars dotter tillsammans med sin kompis blir kidnappade av onda albaner som använder dem till sexhandel.
   Liam Neeson blir inte glad.

De har tagit hans dotter
Han kommer att jaga dem
Han kommer att hitta dem
Och han kommer att döda dem

Så lyder texten på den mörka bioaffishen som på ett briljant sätt lyckas sammanfatta hela filmen. I början verkar Liam, trots sin fenomenala insats i Love Actually från 2003, otroligt obekväm i rollen som lugn och trevlig frånskild fader. Hans karakteristiska röst får honom på något skumt sätt att låta som en bekymrad messias som försöker fjäska för sin dotter och knäppa bilder med sin kodakkamera ifred.
   Men det blir bättre. Så fort hans dotter hamnar i trubbel sjunker han in i ett mörkt och vredesfyllt sinnestillstånd med en så skrämmande beslutsamhet att han kunnat få Batman själv att kissa i byxorna. Hans exfru slutar ogilla honom och Stinky McRichpants verkar sjunka ner i skosulorna av Liam Neesons otroliga manlighet när han slänger ut order till sina nära innan han ger sig av på korståg i Europa.
   Inför filmen tränades Liam i stridskonsten Shinsai Goshin Kai av dess grundare Mike Gould som tidigare tränat åtskilliga agenter och soldater. Detta märks och uppskattas. Man kan inte göra annat än att fnittra när Liam brutalt slår sig fram från ställe till ställe i jakt efter svinen som förde bort hans ögonsten. Ibland lämnas man till och med gapandes inför den otroliga brutalitet som man aldrig sett förr.

Jag antar att ni upptäckt att jag bara pratar om Liam Neeson angående filmen. Det stämmer mycket väl och är inte helt utan anledning. Detta är en sådan typisk film som Harrison Ford hade fått huvudrollen i (föreställ er Harrison Ford hålla fast en snubbe i kragen, stirra honom djupt i ögonen och säga "I want my family back". Verkar det bekant?"). Dock hade filmen sjunkit i status något oerhört om någon annan än Liam Neeson fullföljt detta uppdrag att spöa upp sexsäljande utlänningar i Europa, eftersom han är så cool!
    För utom Neeson så är filmen ganska snygg. Bra regi, bra screenplay och riktigt bra biroller. Dock hade man fortfarande kunnat byta namn på filmen till "Liam Neeson is kicking people asses in Europe" och fortfarande se den med gott samvete.
   Man förväntar sig ingen djup film, och det får man inte heller. Man förväntar sig gastkramande action och en stencool irländare i huvudrollen, och det är precis vad man får.

Rekomenderas för:
Folk som helt enkelt älskar actionfilmer med så mycket våld att ögonen vänds ut och in.

Rekomenderas inte för:
Folk som anser att våld inte löser problem och vill se en djup och gullig film.   

Förresten... något riktigt udda hände häromdan.
Jag stod i duschen efter en lång skoldag, precis som vanligt, och hade fragment av en gammal Dylanlåt i huvudet då jag kom på ett rim. Jag kom på ett följdrim. Jag kom på en vers. Jag kom på en melodi. Jag kom på en till vers.
   Innan jag visste ordet av det så hade jag kommit på en hel låt på tre verser med tillhörande melodi och gitarrkomp i huvudet... i duschen. Det bör även tilläggas att jag itne ens kan spela gitarr. Faktum är att jag nog aldrig skrivit en riktig låt innan.
   Det värsta av allt var att det var... en countrylåt.

Enjoy:
(försök dock itne sjunga med... den har ganska snabbt tempo och excentrisk melodi)

Once upon a time, I worked on a boat
I've sailed all around the world
It was kinda nice to on the ocean float
While the waves around me hurled
But if I said it was perfect, I'd be lyin'
'Cause there was one thing that was stuck on my mind
And when my shipmates asked me why I suddenly grew
I had to answer 'em all I was thinking of you

My love for you was trapped in a cage
And I wanted to set it free
But the other sailors had experience from age
And they tended to disagree
They said it was bad to get distracted, and I guess they were right
So I packed my bags and I left that night
I jumped in the water and I swam ashore
I had a picture of you, but I wanted more

Sure I felt kinda bad to leave the ocean
Yeah, to that there's no denyin'
Now I had a ring in my pocket, practisin' on preposin'
And I hoped that it'd go fine

But I guess my quest was all in vein...
'Cause that same afternoon I got hit by a train
And I knew that our love would never end well
'Cause you was goin' to heaven, I was goin' to hell

Sitter här och samlar damm
och min samling blir större än jag
ännu en dag
ännu en dag

Häromdagen lyckades jag nästan bli lite blödig på bussresan hem. Alltsedan min pendlarkamrat åkte till Thailand för drygt tre veckor sedan så har mina hemresor från Lund bestått av att jag först läser City Malmö-Lund, sedan Metro och att jag sedan lyssnar på mp3 till efter Veberöd då jag läser i en bok endast för att höja blicken vid Kristinelund och se om vildsvinen eller dovhjortarna äter där. Ett mönster som fungerar och inte gör mig alltför uttråkad.
   Dock var denna bussfärd lite annorlunda. Efter en lång vinter så annonserade våren sitt tåg tillbaka till den svenska naturen genom att låta solen lysa upp vår väg. Visst, det var fortfarande kallt som fan. Men solen sken och efter månader av mörker så finns det absolut inget vackrare än ett skogslandskap i fjärran, med Skånes karakteristiska böljande fält framför sig, allt badandes i ljuv vårsol.
   Min blick föll på det vackra motivet strax efter Sjöbo, då jag lyfte blicken lite för att vända sida i boken "Mig äger ingen", som vi blivit tilldelade i svenskaundervisningen. Jag bara satt där, men boken i knäet och mina ljudisolerande, tysta hörlurar över öronen. Ett leende lockades fram till mina läppar och för andra gången bara den här månaden insåg jag hur otroligt vackert detta land är och jag lät mig påminnas att oavsett vad som händer i världen så kommer jag alltid älska mitt land.

Sedan täcktes dock mitt synfält av träd, och utsikten försämrades markant. Jag bestämde mig för att inte sitta desperat och spana efter den ljuva synen utan helt enkelt vänta tills jag råkade se den igen. Det kändest bäst så. Att man överraskas av det ljuva i livet.

Den vita dovhjorten var tillbaka den resan. Jag log.

I sådana här stunder önskar man att man hade en laptop. När jag idag satt i bilen med min familj och en av mina goda vänner på väg hem från familjens skogsställe så virvlade visa tankar och annat trams runt i mitt huvud, bara för att bortblåsas när man väl kommer hem. Jag gör dock mitt bästa för att samla ihop alla tankefragment i detta nu.

Boys and girls from 'round the world, you're welcome as can be
M - I - C, K - E - Y
M - O - U - S - E
Mickey Mouse (mickey mouse), Mickey Mouse (mickey mouse)
Forever we will hold our banners high, high, high

Jag är ett vilselett får. Jag har ännu inte vandrat bort från den trygga flocken, men jag har börjat vända blickar mot vargfyllda marker och om jag inte passar mig så lär jag falla in för frestelsen. Jag vill vara undantaget från regeln att små får blir uppätna av vargar och att inget gott kan komma ur det.
   
Jag inser ironin att i hur jag i mitt förra blogginlägg talade om hur lycklig jag är och hur långt bort från deppressioner jag är på alla sätt och vis, medan jag nu ger dystra budskap om förändring i mitt sinnestillstånd.
 
Jag befinner mig i ett ganska behagligt sinnestillstånd när man tänker efter, men om jag ger mig för djupt in i det så  vet jag att jag förlorar allt. Under min uppväxt har jag varit en tillbakadragen pojke som därefter (förmodligen under puberteten) utevcklats till något runt motsatsen. Jag är numera sedan ett bra tag tillbaka en underhållande på alla sätt man kan tänka sig. Jag smälter ogärna in i bakgrunden utan brukar vara en ganska tydlig och självklar person i mina bekantskapskretsar. Folk känner  och uppskattar mig och jag tror inte att jag har några riktiga fiender.
   Detta låter riktigt bra när man säger det och fylls av en varm känsla inom sig tillsammans med en suddig minnesbild när man var retad och utanför för något som känns som en evighet sedan. Men det är inte bara fördelar med att vara en underhållare.

Some rise, some fall
 and some are simply here to entertain.

Alla kan känna kärlek. Kärlek för sin familj, sina vänner och för andra flickor eller pojkar, beroende på vad man tycker om. Nu talar jag bara från mina egna inte-så-världsvana erfarenheter, men jag kan inte komma på något tillstånd som bryter mot denna regel.
   Genom hela ens liv har man sett vänner bli förälskade, bli ihop, göra slut och sånt trevligt. Även om jag aldrig riktigt brytt mig om att hålla koll på det senaste skvallret utan alltid får reda på folks relationer sist av vännerna så ser man det ändå. Vissa människor, som två gamla goda vänner till mig (låtom oss kalle dem Herr och Fru Producent, eftersom jag inte vill nämna folks namn i denna blogg) blir hux-flux, trots åldersskilldnader och dylikt ihop och blir något av de lyckligaste människor jag vet. Jag minns inte längre hur tiden var när de båda var singlar, men nu är de lika självklara som gravitationen. Andra människor går det inte lika bra för. Jag fick för inte så längesedan höra att Herr Trombon och Fröken Steppsko gjort slut efter drygt ett år tillsammans. VIsst är det småtråkigt, men det är ett år längre än vad jag trodde det skulle hålla.
   Så vissa lyckas och vissa misslyckas. Sedan finns det ett tredje alternativ. Alla vi människor som har många vänner och ett aktivt socialt liv, men inte ens får chansen att spela. Man känner kärlek för många och det finns även folk som känner kärlek för en, även om det inte är den kärleken man önskar fanns där. Man är den eviga vännen, som en bror för många vilket gör en relation omöjlig. Nu säger jag inte att folk inte kan förälska sig i sådana som mig. Det har faktiskt hänt att flickor blivit knäsvaga av min närvaro (tro det eller ej), men det har inte funkat. Antingen har de varit sådana människor man knappt känner (och inte är så intresserad av att lära känna) eller så är man så van vid att bli ratad att man inte orkar ta chansen.
   Jag förbannar min feghet och ångrar fortfarande att jag inte gjorde något.

Hursomhelst, nu när vi har utrett min position kan jag berätta om sitsen jag satt mig i. Det måste vara... något halvår - år sedan som jag kände såhär sist.jag var glad och relativt bekymmerslös för att vara en tonårspojke. Dessutom hade min bekantskapskrets bara växt och växt på sista tiden och jag hade redan då många vänner som jag skulle kunna ta en kula eller två för. Faktum är att jag hade det så bra att jag började bli lite småparanoid på något konstigt sätt.
   Jag är inte -  men trodde då att jag var - bra på att läsa av folks känslor och sinnestillstånd. Utifrån detta föddes misstankarna att jag hade en hemlig beundrarinna. En jättetrevlig flicka i min närhet som fortfarande är en ganska god vän. Jag reflekterade litre smått över det och började tycka om henne då jag såg detta i lite annat folk också. Till slut satt jag där i kärlekens flytgödselbrunn och fick för mig att det var FEM flickor jag kände som var förälskade i mig. Då började man tänka lite... vad tycker jag?
   Jag drogs in i en lätt ångest och fick en mindre panik då jag upptäckte att jag älskade dem allihop ungefär lika mycket. Jag blev lite smådeprimerad och visste inte vad jag skulle göra utan tillbringade lång tid med att diskutera saken med min extremt goda vän Herr Kamrat.

Såhär med facit i hand så insåg man att alla påstådda känslor de hade för mig bara var inbillade. Egentligen hade jag inte förlorat något, men man kändå ändå en slags förlust någonstans inom sig. Först stod man där med ett teoretiskt harem runt omkring sig och sedan stod man där som den ensamstående clown man egentligen är.
   Det kunde ha varit värre, antar jag. Men det sög ändå!

Så nu står man här igen. Bara häromdan så hade jag inag bekymmer alls, men nu börjar de hopa sig. Jag tror att jag börjar förväxla vänskap och artighet med kärlek precis som sist och gör mitt bästa för att intala mig själv att ingen av de kvinnor jag har i tankarna är intresserad av att jag ska ta saker för givet och förstöra vänskapen med dem.
   Det kommer bli en tuff strid att hålla mig undan från misstankar om kärlek ända tills den hoppas upp och daskar mig i ansiktet, men jag anser att det är värt det. Om man misstänker att en flicka man inte riktigt eller knappt känner tycker om en så är det klart som korvspad att man ska slå till. Det kan inte gå mer än åt helvete och sedan kan det bara bli bättre. Men när det gäller flickor i ens vardag vars vänskap man verkligen uppskattar, så känns det som om man ska hålla sig på sin vakt.



Mitt i alla tankar så blir det tyst i skallen. Man bara sitter där och småsneglar på min systers portabla dvd-spelare som visar en ljudlös variant av Wall-E för mig och tittar sedan ut genom bilfönstret och ser de snötäckta åkrarna omgivna av mäktiga granar. Det är otroligt skönt att man slipper vara ute i snöhelvetet och man inser hur mycket man gnäller över vårt klimat och vår natur. Men på något sätt... något bissart sätt.... så ser man hur fruktansvärt vackert allt är. Det dystra, gråa, Svenska landskapet i det blöta slutskedet av dess vinterskrud.
   Kärleken får vänta. Jag tänker hålla fast vid lyckan så länge jag kan.

Det känns bra...

Visst, ibland när man sitter och har tråkigt, lyssnar på en massa smådeppig musik och börjar tänka (det är aldrig bra att tänka för mycket) så kan man bli deprimerad. Till och med jag kan komma in i depressionssvackor, man är ju bara mänsklig. Men nu kan jag faktiskt erkänna att jag är jävligt glad.
   Visst, jag är smärtsamt singel, jag behöver förmodligen plugga mer för att få bra betyg i skolan, jag pendlar tre timmar om dagen och jag betvivlar på att jag någonsin ska kunna försörja mig på de saker jag verkligen vill. Faktum är att man förmodligen skulle kunna komma på en massa fler saker att gnälla över, men det tänker jag inte.

Alla kan gnälla över sitt liv. Vissa har bra anledningar att vara deprimerade och vissa blir deppiga lättare än andra. Jag vill inte sätta en känga i ansiktet på alla de som han smärtor i sitt liv och jag ber om ursäkt om jag ger det intrycket. Dock vill jag bara poängtera att det finns något bra i allas liv. Oavsett hur mörkt det ser ut att vara i vems liv som helst så finns det alltid något spår av ljus. Någon anledning att hänga kvar i alltihop. Om någon får höra något sånt här så är det lätt att fråga "Vad är min ljusa punkt då?" Dock är det ingenting som någon annan kan peka ut om det är svårt. Det är någonting som var människa måste inse själva.

Jag är inte deprimerad och oavsett hur jävligt man kan ha haft det så vägrar jag att låta folk tycka synd om mig. De senaste sex dagarna har gjort mig speciellt lycklig. Jag har nämligen varje kväll sedan i torsdags ränt ut och träffat samma människor varje kväll. Detta ger en insikt av lycka på flera olika fronter. Dels inser jag att jag har goda vänner nära tillhands som inte verkar tröttna på mig i första laget. Dessutom känner man en lite sorgsenhet någonstans inom sig eftersom man inte tagit sig tid till att träffa sina andra vänner. Det kan både uppfattas som härligt och jobbigt när man har så goda vänner så utspridda i olika kretsar och städer.
   Jag ber om ursäkt till alla mina vänner jag inte har träffat på jättelänge. Jag tänker inte skriva upp er personligen, eftersom ni blir ganska många. Men ni vet alla vilka ni är.

Dessutom bor jag i ett stort hus, med en lycklig familj med god sammanhållning. Jag får mat på bordet varje kväll och tjänar lätt pengar genom olika hushållssyslor.
   Visst, vissa har det ännu bättre, men ännu fler har det mycket sämre ställt än jag. Kärleken kan vänta, ty jag är för tillfället mellan två olyckliga kärlekar (den bästa tiden för sådana som mig) och framtiden tar vi då.
   Ikväll träffar jag lite folk igen.

Det känns bra...
... Det känns jävligt bra faktist.

Kom precis på att jag kan fylla den här bloggen med andra saker som jag inte nödvändigtvis skrivit just nu. Blev lite nostalgisk härom dagen och hittade faktiskt några gamla berättelser och noveller från min högstadietid. Jag tänker därför uttnyttja detta tillfälle genom att publicera en novell jag skrev som engelskaläxa i början av nian (om jag minns rätt).
   Jag tvingar dig inte att tycka om det. Men skriv gärna något litet om du gör det. Om du inte tycker om den så kan du gärna skriva varför du itne tyckte om den. Fast det är klart... jag tvingar dig inte till något.


Jag kan dock tyvärr inte glädja er med en titel.

We sat in the small room, around the old pool table that was lit up by the old lights in the ceiling. The stench of death was all around. The clock was now officially five past nine, and we were now officially fucked!

 

It all started earlier this evening when I was walking with Jimmy “Jolly” Jones to some guy that hadn’t paid off his debts. I know what you think, and no, we did not kill him. Let’s just say that we tied him up, beat him unconscious and an “unfortunate accident” set fire to his house.
   Anyway… as we were walking away, Jimmy’s phone rang. At the moment, we did not know how much that particular phone call would make our bright futures bend over and fuck ‘em up like there’s no tomorrow, so he gladly answered ad he always did. A cheerful “Helloo?” sounded, as if there was nothing wrong in the world and everybody happy with fucking pixies dancing around your ankles. His ridiculous smile faded, and he hung up.
   “Change of plans, we’re going back to base”, he said. Short and precise in a way that wipes away all happiness and set a lot of worries into your life. It could only be about one guy.

 

I’ve said it before and I’d gladly say it again; I hate being right all the time! There we stood, with nervous faces and sweaty palms in front of Big Al. By the way, he had never been big, bad or like the real Big Al in any way. In the old days, everybody kept joking about him and his size and didn’t really take him seriously in any way. But since the big boss did, he had now a powerful position and we really had no choice! The slightest comment or wink could piss him off, and we knew it. I mean, he was short but his fuse was even shorter! Therefore you pictured a big, scary face instead of his so that you wouldn’t laugh your ass of at his mere presence.  
    He said something about his nephew, coming to town. Wait, I’d heard of him! He was some wannabe from Chicago-or-wherever, with as much temper as his uncle but not half the respect. Some guy had hit him in the mouth and later got whacked, so I prayed that we were just going to watch his cat or something. But no, “Big Al” had bigger plans for us. This nephew of his, (who’s name was Joey, by the way), had asked his beloved uncle where the most fun places were in town. Big Al gave him some pointers, Joey went there and got beaten ‘til he couldn’t stand properly.       
   Therefore, Big Al gathered some guys, who he would take downtown to finish the bastard who did it. In the mean time, (here comes the death sentence), Jimmy, Roscoe, Willis, (who had just entered the room), and I had to guard him.

 

Great, so we had to spend all Saturday night, watching some barking lunatic eating a ham sandwich and guard him while he’s jerking off. Sometimes I really wish that I’d become a dentist as my mother always told me.         
   We all stood outside the bar of which we were going to spend the evening. It was a small, crummy little place owned by the management. Soon, the car would come and drop him off. Then we were going to walk in to the bar and the manager would close for the night, leaving us completely alone with all the booze we could handle, just as long as we paid for it all. There we would sit and shut the fuck up so that he wouldn’t get pissed and beaten so that we would have to do this all over again.
   After the first 15 minutes that felt like an eternity of this long night had passed, the black Rolls Royse that we’d been waiting for finally came. The back door was opened and Louis Big Nose came out to see that the coast was clear. After that he was led up to us. They treated him like the bloody president of the USA!

 

Then we just sat there by the bar. Apparently, this was a rather important mission, so if we drank a single drop of booze, we would be fed to Big Al’s Rottweiler before we could say “they drank too!”             
   Of course, Joey – y’know, the shit-sandwich we were guarding – found this highly entertaining. He ordered more and more beer which he put on our tabs. Since we would get whacked if we argued, we let him do it, hold our fists I our pockets and drank some of the Coke that we were allowed to have.

 

Not to be mean, but he was a weak fuck! So with every beer he had, he got more wasted. And when he was at the – very - impressive amount of five small beers, he puked all over Roscoe’s jacket. Roscoe “Railways” Johnson had got his nickname from the simple reason that when he got pissed, he ran over people like a train! And as we expected, his face got red and he grabbed Joey with one hand by his throat and one in his crouch and threw him across the bar onto a table, smashing some chairs at its side.              
   The rest of us later held Roscoe and took him down to the ground, where we held him until he was calm again. It took a while, and I don’t think that Joey had been so close to shitting his pants in his entire life.

 

After about fifteen minutes, Roscoe was calm, and we slowly let him up and took of his jacket. Roscoe knew that if he didn’t become friends with the poor bastard that was now hiding behind a table, he was a dead man. So he did, nicely and polite! Then he sat in a corner by the door, so that the brat wouldn’t puke on his shirt as well.       
   In spite of this pleasant interruption, Joey got back to the bar desk and kept on drinking and smoking. He made some crappy jokes of which he laughed at the most while no other bothered to listen to.  Until he said one thing…                     
   I don’t remember what he said, but Willis didn’t like it. Willis had some Polish ancestors, something he was extremely proud of, and Joey now sat and joked about Poland. Fortunately, Willis was calmer that Roscoe, so he didn’t beat the crap out of him. But he kindly asked what the fuck was so wrong about the Polish?               
   “Well, at first… they suck!” Joey answered laughing. And when Willis asked for a reason of why they sucked he went on.       
   “For example, Hitler kicked their asses in WW2! When he had warned them about coming over, not one of the Polish bastards believed it. So when the big ass tanks came, Poland answered with their fucking horses and swords! Underequipped and fucked, they got blown to pieces! They might as well have hung a sign on their asses saying fuck me here!”
   No one was really impressed of his knowledge on 20^th century history, but Willis was now even more pissed. So Willis, who had a habit of overusing the word “shit” when he got angry, stood up and shouted angrily:         
   “Now you better shut the fuck up before I rip your head of and shit down your throat! Then, I will put your head behind your ass, so when the shit comes out as the same shit it was when it came in, you’ll be shitting in your mouth! Then I’ll put the head on your throat again so the shit pours back into the system! I call it, the circle of SHIT!” Silence came, and Willis’s head became less red. He excused himself like a nice boy and drank some more soda.
    After that Joey was quiet, for a while. As he started with the jokes again, I went to the can so that I wouldn’t have to restrain myself from hitting him as he attacked my Irish heritage. Oh, how I wish that nothing would happen.

 

As I was washing my hands for the eighth time, I heard three shots, a large thud and a lot of curse words! I ran out of there to discover Joey, lying on the floor with three holes in his chest and blood all over him, Roscoe and Willis standing there and screaming thing like; “What the fuck!?” or “Why the hell did you do that for?” Jimmy wasn’t answering. He still had his cannon for a handgun pointing at Joey’s now lifeless body and a weird face expression. It was mixed with anger, insecurity and him, realizing what he had done.
   Joey had been moved to an old pool table, where we checked if he was dead. We all knew that he was, but we all hoped that Jimmy had somehow managed to shoot through mysterious holes in Joey’s lungs, leaving him completely unharmed. I lost temper a bit and yelled at Jimmy, repeating the question of why he did it. When I started to shut up, sat down and tried to figure out how we were going to get away with shooting Big Al’s nephew, no one spoke.
   Jimmy was usually a happy son of a bitch, but when people spoke mean about his mother, he tended to get angry. It then occurred to me that apparently everyone in the crown had a more or less short fuse.       
   The clock stroke eight and my phone rang. On the other end of the line, Big Nose Louis told us that they were done, but were doing some business on the way back so they’d be back about five past nine. Great, I thought as I hung up. We had about an hour to fix this mess and it wasn’t going to be easy. Someone, I can’t remember who, suggested that we burned the body and claimed that he went back to Chicago. The rest of us disagreed and suggested him to think harder.                
   I guess we weren’t really thinking that hard, though. We mostly thought of the different ways that Big Al could to execute us. We just sat there a long time, imagining.

 

So there we sat in the small room, around the old pool table that was lit up by the old lights in the ceiling. The stench of death was all around. The clock was now officially five past nine, and we were now officially fucked!

 

Thank God, they were late! Then Willis had an idea that wasn’t completely as fucked up as we were. He reminded us on how much we hated our supervisor, and how we’ve been speaking of breaking free. Well, it didn’t seem as we had much choice at the moment. It was really now or never.

 

We heard the car come, and gave a final thought of the plan. The door was opened and three people came in. Three, why three? They were four the last time I heard of them. Anyway, as we expected, Big Al’s scream of horror sounded, and everyone ran to the pool table, and therefore the door was slammed shut. My fingers stroke the back of on of the machine guns that we had found in a cupboard. Then all of us stood up and fed the three, surprised mobsters in front of us with lead!           
   As they were dead, and sounds were becoming to sound from the street, we all ran into the car that had dropped them of. The fourth guy wasn’t there either! Then I remembered. When Big Al was nervous, he always placed a guy with a rocket launcher on a nice located spot. His orders were always to shoot anyone going over the speed limit by his post in a suspicious car without calling him first. A nice trap, which we wouldn’t want to get trapped in! So we didn’t break the speed limits.

 

As we didn’t find Big Nose’s body, he was probably the one with the rocket launcher. But there, my thoughts were interrupted by the horrible cry of sirens, closing up on us.
“Shit!”  As we were four, highly armed guys from the mob, we didn’t want to get pulled over even for something as innocent as a busted tail-light, so Roscoe put the pedal to the metal and we flew away along the dark roads.

 

So, here I am, hugging my machine gun, hoping that we will outrun the coppers soon and adapt to some sort of life on the run from both mobsters and the police. So, I guess that all we can do now is… wait… is that Louis Big Nose over there by the bridge?

 

 

Tack för din tid och godnatt.

   Låt oss bare redogöra en sak. Om du som läsare är en "djurrättsaktivist" av den sorten som definitivt inte kan de den andra sidan av myntet och insisterar vid att alla som inte har samma åsikter är onda och bör be om ursäkt och begå Seppuku, så uppmanar jag dig att lämna min blogg. Det är nämligen så att jag håller på att läsa till Jägarexamen. Detta eftersom jag har ett intresse av natur, jakt och viltvård. Jag kommer inte ändra mig eller be om ursäkt för det jag anser vara rogivande. Oavsett hur duktig debattör du tror du är så kommer du itne kunna övertyga mig. Jag respekterar dina åsikter och jag tar för givet att du respekterar mina. Om du lovar att inte diskutera sådant så är du välkommen att läsa tills du kräks.

Blogg.se vill at jag ska välkomna er till min nya blogg.

Hej.