Kvinnor, kvinnor, kvinnor
Jag läste ett blogginlägg hos min goda vän polacken (eminemil.blogg.se, besök honom gärna), löst baserat om skönhet och kunde inte låta bli att lägga en ganska lång kommentar. I kommentaren presenterade jag för honom min teori om hur vi uppfattar "skönhet" hos individer och varför vi finner vissa vackra och vissa inte.
Plötsligt ställdes frågan i mitt huvud: "Varför i hela världen skriver jag inte om detta på min egen smått bortglömda blogg?". Nu är jag iofs medveten om att min blogg inte är välläst av någon. Faktum är att jag mer eller mindre förväntar mig att inte en jävel läser den, eftersom detta gör att jag vågar skriva mer om jag behöver det. Dock är det lite praktiskt och ha någonstans där man kan skriva ner funderingar, och om man skriver något viktigt så kan man hänvisa till bloggjäveln.
Hursomhelst, här följer min kommentar med skönhetsteorin.
"Det är nästan lite tragiskt hur så många klagar på en avsaknad av skönhet i sin vardag, när de själva kan ha den i synfältet så mycket, men ändå inte se den. Något så enkelt som en solbelyst kulle med några tallar på en sval vårdag då solen varit i moln under en längre tid, eller helt enkelt någon i ens närhet.
Fast det här med vackra människor har jag funnit vara ett lite relativt begrepp. Min teori är att om man vistas i en flock (ja, jag benämner det som flock) full av vackra kvinnor, så kommer dina starka känslor för deras utseende långsamt att trubbas av tills du når en punkt då du på rak arm kan peka ut vilka du finner attraktiva och vilka som du inte alls tycker ser jättebra ut, även om du tyckt alla sett fantastiska ut i början. Samma sak är om du umgås i en flock oattraktiva kvinnor i en längre tid, då du snart börjar tycka de blir väldigt mycket sötare än vad ditt första intryck skvallrade om. Man når ett slags "equillibrium", vad i hela världen det nu kan heta på svenska.
Många känner nog igen effekten och skyller på att man lär känna personen och att ens syn av deras yttre påverkas av våran bild av deras inre. Bullshit om du frågar mig (vilket jag tar för givet att du gör). Egentligen så är det en överlevnadsinstinkt som helt enkelt får oss till att välja ut de lämpligaste honorna i en flock att para sig med för att bilda bra avkomma. Om möjligheterna är många och kvinnorna vackra, så måste några gallras ut så man kan bestämma sig för vilken hona man ska lägra, och i skönhetsfattiga sällskap så måste någon väljas.
Jag menar inte att jag spanar efter folk jag vill ligga med i olika konstellationer jag umgås med. Däremot tror jag att detta ligger i alla våra undermedvetna, och styr oss fram emot vilka flickor vi ska tycka om mer."
Btw, joina gärna The Holy Church of Ceilingcat på facebook.
Plötsligt ställdes frågan i mitt huvud: "Varför i hela världen skriver jag inte om detta på min egen smått bortglömda blogg?". Nu är jag iofs medveten om att min blogg inte är välläst av någon. Faktum är att jag mer eller mindre förväntar mig att inte en jävel läser den, eftersom detta gör att jag vågar skriva mer om jag behöver det. Dock är det lite praktiskt och ha någonstans där man kan skriva ner funderingar, och om man skriver något viktigt så kan man hänvisa till bloggjäveln.
Hursomhelst, här följer min kommentar med skönhetsteorin.
"Det är nästan lite tragiskt hur så många klagar på en avsaknad av skönhet i sin vardag, när de själva kan ha den i synfältet så mycket, men ändå inte se den. Något så enkelt som en solbelyst kulle med några tallar på en sval vårdag då solen varit i moln under en längre tid, eller helt enkelt någon i ens närhet.
Fast det här med vackra människor har jag funnit vara ett lite relativt begrepp. Min teori är att om man vistas i en flock (ja, jag benämner det som flock) full av vackra kvinnor, så kommer dina starka känslor för deras utseende långsamt att trubbas av tills du når en punkt då du på rak arm kan peka ut vilka du finner attraktiva och vilka som du inte alls tycker ser jättebra ut, även om du tyckt alla sett fantastiska ut i början. Samma sak är om du umgås i en flock oattraktiva kvinnor i en längre tid, då du snart börjar tycka de blir väldigt mycket sötare än vad ditt första intryck skvallrade om. Man når ett slags "equillibrium", vad i hela världen det nu kan heta på svenska.
Många känner nog igen effekten och skyller på att man lär känna personen och att ens syn av deras yttre påverkas av våran bild av deras inre. Bullshit om du frågar mig (vilket jag tar för givet att du gör). Egentligen så är det en överlevnadsinstinkt som helt enkelt får oss till att välja ut de lämpligaste honorna i en flock att para sig med för att bilda bra avkomma. Om möjligheterna är många och kvinnorna vackra, så måste några gallras ut så man kan bestämma sig för vilken hona man ska lägra, och i skönhetsfattiga sällskap så måste någon väljas.
Jag menar inte att jag spanar efter folk jag vill ligga med i olika konstellationer jag umgås med. Däremot tror jag att detta ligger i alla våra undermedvetna, och styr oss fram emot vilka flickor vi ska tycka om mer."
Btw, joina gärna The Holy Church of Ceilingcat på facebook.
Kommentarer
Postat av: Repad skiva
Kan ju säga att jag faktiskt läser din (smått ouppdaterade) blogg från tid till tid. Men eftersom vi redan diskuterat detta ämne så lämnar jag helt enkelt min kommentar i det skick som den är just nu. :)
Trackback
