blaanam

Då sitter man här igen. Efter en lång period utan stimulans i form av det skrivna ordet så låter man än en gång fingertopparna leta sig över de sedan länge halvt utnötta tangenterna för att återskapa orden som ständigt formas i ens huvud. Vad skulle man göra utan denna stimulans för outnyttjad kreativitet? Måhända att jag trots allt klarat mig gott och väl hela sommaren utan att skriva ett enda ord i ett dokument i syfte att ”skriva av mig”. Dock hade detta självklart inte varit möjligt om min stimulans inte kommit från andra håll. En del av mig undrar lite smått om det finns några kopplingar mellan pianospelade och datorskrivande. Det är nog rimligt att jämföra skrivkonsten med hus man sätter ihop längre stycken av enskilda toner för att skapa något större; något med ett sammanhang, som likt en text endast vill berätta något för oss. Likväl komponerar mina fingrar i detta nu ihop de enskilda bokstäverna till att bilda en symfoni i textform, vars enda syfte är att tillskänka njutning till mottagaren av alstret och kanske till och med att ge en liten tankeställare. Dock är det sistnämnda inget krav utan tvärt om en glädjeskänkande bonus. Även om det kan verka så ibland, så stället ingen av dessa konstformer några krav på dig.
Nyttjandet av kulturella medel är högst frivilligt och tvingar därför inte på någon någonting överhuvudtaget. Måhända då att du ibland kan stöta på en bok som antingen kan uttråka dig eller helt enkelt skänka dig obehag, vilket inte är härligt för någon. Därför finns det härliga alternativet alltid att lägga ner boken och sluta läsa på den. Den kommer inte att tvinga dig. Inte heller behöver du lyssna på musik som du inte tycker låter bra i dina öron, även om den kan uppfattas som orgasmliknande i andras. Människor kan döma dig och försöka tvinga på dig saker, men musiken är din vän. Den existerar för att glädja dig och för att glädja dig endast. Musiken har en förmåga att kunna ta sig in i de djupaste delar av din kropp och själ och skänka dig ro, glädje eller extas, då alla andra alternativ känns långt borta. När ingen annan finns, så finns musiken och när musiken finns så finns ingen annan.

Idag är jag lycklig. Jag vet inte om det beror på den trevliga utflykt jag genomgått med majoriteten av min familj idag, om det beror på vädret eller på något djupare, odefinierbart. Det finns något högst rogivande att tillbringa majoriteten av en dag med att göra någonting med en tydlig början och ett tydligt slut, om än långt bort.
Först mässa med familjen och sedan avsläppt på en tågstation för att ta mig hem på egen hand. Jag vandrar till hållplatsen, köper biljett och väntar på tåget, helt utan att reagera på att jag glömt starta min mp3. Trevligt på sitt sätt. Ibland är det enda som kan överträffa musikens extasiska aura tystnadens helande makt. Jag sitter därefter och stirrar ut i luften på ett tåg från Höör till Malmö med musik i öronen. De såg inte ens på min biljett. Det enda som fanns var jag, den skenande utsikten på andra sidan fönstret och mina egenvalda toner i olika konstellationer i mina överdimensionerade hörlurar.
När jag anländer i Malmös röra av byggarbetare, pendlare och vanligt folk så strosar jag runt i min egen takt med knappt en timme till godo. Än en gång är jag ett med mina tankar och detta fortsätter tills jag sätter mig på en bänk och läser lite slött i en bok. Folk sätter sig i min närhet och vandrar runt omkring mig, utan att belönas med min uppmärksamhet. Mänsklig kontakt var helt frånvarande om man bortser från en blick jag delade en kort stund med en fager flicka på andra sidan rälsen. Vi ler lite hastigt, återgår till våra egna världar och existerar inte länge för varandra. Mitt tåg anländer.
Tågresan hade sina likheter med resten av resdagen, men var inte utan sina markanta skillnader. Den enda direkta sociala kontakten var en kort stirrtävling med en ivrig tax i sätet framför mig, vars ivriga nyfikenhet ständigt påminde om jyckens ungdom. På andra sidan mittgången, till höger om mig, så satt en äldre herre och en man inne på sitt förmodligen andra årtionde och talade över varsin burk öl. Eftersom jag äger oförmågan att kunna lyssna på musik och läsa samtidigt så är min mp3 avstängd, vilket tillåter mig att pendla mellan att läsa i boken jag lånat av min bror och att tjuvlyssna på deras samtal, något jag sällan gör eftersom medpendlare sällan har något av intresse att säga. De kände inte varandra sedan innan, men tydligen så var den yngre mannen en klasskamrat med den äldre mannens livs kärleks son. Något som de inte upptäckte förrän de redan pratat ett tag. Efter ett tag på tåget hade jag klättrat några kapitel fram i boken, taxen hade somnat och en ung flicka i min egen ålder hade satt sig hos herrarna, vilka i fråga direkt integrerade henne i konversationen. Hon verkade hemskt artig, men inte särskilt pratsam. Detta kompenserades dock av den äldre herren som verkade sällsynt ivrig av att dela med sig av sina livserfarenheter och visdomar.
Till slut nådde tåget den gemensamma hållplatsen för mig och den äldre herren. Jag stod bredvid honom innan jag klev av tåget i undran om han visste att jag suttit och lyssnat på honom eller inte. Jag betraktade frågan som irrelevant och tänkte inte på honom mer. Dock upptäckte jag att snett bakom mig stod en flicka som jag i samma klass som mig under hela högstadiet. Vi hade ögonkontakt under en kort stund. Jag kände igen henne direkt och hon kände garanterat igen mig, men ingen av oss tog initiativ till att hälsa. Vi pratade inte under högstadietiden heller. Möjligtvis om varandra, men aldrig med. Vad hon sa om mig till sina vänner vet jag inte och är inte intresserad. Dock minns jag tydligt hur jag beskrev henne som flickan som ”såg ut som en gorilla och lät som en Monty Python sketch”. Detta är självklart en fruktansvärt hemsk sak att säga till en flicka, oavsett hur manslik hållning och underhållande talfel hon nu hade. Dock var etik och moral inte ett stort bekymmersämne i den åldern. När vi gick åt varsitt håll efter att ha klivit av tågvagnen så spelades en episod från min högstadietid upp i mina tankar.
En kväll sa min skolkamrat sedan första klass till mig – med högst överspelad förtvivlan – att denna flicka varit så fruktansvärd elak och kallas oss ”Böggänget”. Inte för att någon av oss i den tajta konstellationen tonårskillar var homosexuella, utan för att helt enkelt förnedra oss eftersom vi stod utanför alla festarkretsar och roade oss med vår egna unika humor. Karaktärer som denna unga kvinna är inte kända för att ha någon större kreativitet. Vi yttrade aldrig vårt beslut högt, men det förståddes av samtliga medlemmar av vår begränsade skara nära kamrater att vi skulle gå rakryggade ur denna smutskastning. Från och med nästa dag kallades vi inte ”Böggänget”. Vi var ”Böggänget”. Vi kallade oss själva vid denna alias så ofta vi bara kunde och snart benämndes vi som Böggänget av alla vänner, ovänner och till och med lärare. De enda som inte var roade av denna kreativitet var den förolämpande flickan i fråga och hennes – till synes - enda nära vän. Jag log för mig själv där jag gick genom min hemstads pittoreska gångar och gränder genom stadskärnan.
Ganska direkt efter denna nostalgiska tripp bland mina minnen så såg jag några av mina vänner sitta på en uteservering. Utan några särskilt invecklade former av hälsningar så satte jag mig hos dem och pratade lite. Jag följde därefter min närmste kamrat ur skalan och hans yngre syster hemåt och fortsatte efter det vandra hemåt till min för tillfället egna, tomma boning uppför backarna jag så väl känner sedan många promenader.
Under hela tiden, från dess att jag blev avsläppt från familjens Volvo, till dess att jag stänger dörren bakom mig i familjens villa så känner jag en konstant lycka. Inte över något särskilt, utan bara lycka i allmänhet. Livet känns bra. Inga bekymmer och för tillfället, inga komplikationer.

Låt oss se hur länge detta rus av inre frid varar.