blaanam

Sitter här och samlar damm
och min samling blir större än jag
ännu en dag
ännu en dag

Häromdagen lyckades jag nästan bli lite blödig på bussresan hem. Alltsedan min pendlarkamrat åkte till Thailand för drygt tre veckor sedan så har mina hemresor från Lund bestått av att jag först läser City Malmö-Lund, sedan Metro och att jag sedan lyssnar på mp3 till efter Veberöd då jag läser i en bok endast för att höja blicken vid Kristinelund och se om vildsvinen eller dovhjortarna äter där. Ett mönster som fungerar och inte gör mig alltför uttråkad.
   Dock var denna bussfärd lite annorlunda. Efter en lång vinter så annonserade våren sitt tåg tillbaka till den svenska naturen genom att låta solen lysa upp vår väg. Visst, det var fortfarande kallt som fan. Men solen sken och efter månader av mörker så finns det absolut inget vackrare än ett skogslandskap i fjärran, med Skånes karakteristiska böljande fält framför sig, allt badandes i ljuv vårsol.
   Min blick föll på det vackra motivet strax efter Sjöbo, då jag lyfte blicken lite för att vända sida i boken "Mig äger ingen", som vi blivit tilldelade i svenskaundervisningen. Jag bara satt där, men boken i knäet och mina ljudisolerande, tysta hörlurar över öronen. Ett leende lockades fram till mina läppar och för andra gången bara den här månaden insåg jag hur otroligt vackert detta land är och jag lät mig påminnas att oavsett vad som händer i världen så kommer jag alltid älska mitt land.

Sedan täcktes dock mitt synfält av träd, och utsikten försämrades markant. Jag bestämde mig för att inte sitta desperat och spana efter den ljuva synen utan helt enkelt vänta tills jag råkade se den igen. Det kändest bäst så. Att man överraskas av det ljuva i livet.

Den vita dovhjorten var tillbaka den resan. Jag log.