blaanam

I sådana här stunder önskar man att man hade en laptop. När jag idag satt i bilen med min familj och en av mina goda vänner på väg hem från familjens skogsställe så virvlade visa tankar och annat trams runt i mitt huvud, bara för att bortblåsas när man väl kommer hem. Jag gör dock mitt bästa för att samla ihop alla tankefragment i detta nu.

Boys and girls from 'round the world, you're welcome as can be
M - I - C, K - E - Y
M - O - U - S - E
Mickey Mouse (mickey mouse), Mickey Mouse (mickey mouse)
Forever we will hold our banners high, high, high

Jag är ett vilselett får. Jag har ännu inte vandrat bort från den trygga flocken, men jag har börjat vända blickar mot vargfyllda marker och om jag inte passar mig så lär jag falla in för frestelsen. Jag vill vara undantaget från regeln att små får blir uppätna av vargar och att inget gott kan komma ur det.
   
Jag inser ironin att i hur jag i mitt förra blogginlägg talade om hur lycklig jag är och hur långt bort från deppressioner jag är på alla sätt och vis, medan jag nu ger dystra budskap om förändring i mitt sinnestillstånd.
 
Jag befinner mig i ett ganska behagligt sinnestillstånd när man tänker efter, men om jag ger mig för djupt in i det så  vet jag att jag förlorar allt. Under min uppväxt har jag varit en tillbakadragen pojke som därefter (förmodligen under puberteten) utevcklats till något runt motsatsen. Jag är numera sedan ett bra tag tillbaka en underhållande på alla sätt man kan tänka sig. Jag smälter ogärna in i bakgrunden utan brukar vara en ganska tydlig och självklar person i mina bekantskapskretsar. Folk känner  och uppskattar mig och jag tror inte att jag har några riktiga fiender.
   Detta låter riktigt bra när man säger det och fylls av en varm känsla inom sig tillsammans med en suddig minnesbild när man var retad och utanför för något som känns som en evighet sedan. Men det är inte bara fördelar med att vara en underhållare.

Some rise, some fall
 and some are simply here to entertain.

Alla kan känna kärlek. Kärlek för sin familj, sina vänner och för andra flickor eller pojkar, beroende på vad man tycker om. Nu talar jag bara från mina egna inte-så-världsvana erfarenheter, men jag kan inte komma på något tillstånd som bryter mot denna regel.
   Genom hela ens liv har man sett vänner bli förälskade, bli ihop, göra slut och sånt trevligt. Även om jag aldrig riktigt brytt mig om att hålla koll på det senaste skvallret utan alltid får reda på folks relationer sist av vännerna så ser man det ändå. Vissa människor, som två gamla goda vänner till mig (låtom oss kalle dem Herr och Fru Producent, eftersom jag inte vill nämna folks namn i denna blogg) blir hux-flux, trots åldersskilldnader och dylikt ihop och blir något av de lyckligaste människor jag vet. Jag minns inte längre hur tiden var när de båda var singlar, men nu är de lika självklara som gravitationen. Andra människor går det inte lika bra för. Jag fick för inte så längesedan höra att Herr Trombon och Fröken Steppsko gjort slut efter drygt ett år tillsammans. VIsst är det småtråkigt, men det är ett år längre än vad jag trodde det skulle hålla.
   Så vissa lyckas och vissa misslyckas. Sedan finns det ett tredje alternativ. Alla vi människor som har många vänner och ett aktivt socialt liv, men inte ens får chansen att spela. Man känner kärlek för många och det finns även folk som känner kärlek för en, även om det inte är den kärleken man önskar fanns där. Man är den eviga vännen, som en bror för många vilket gör en relation omöjlig. Nu säger jag inte att folk inte kan förälska sig i sådana som mig. Det har faktiskt hänt att flickor blivit knäsvaga av min närvaro (tro det eller ej), men det har inte funkat. Antingen har de varit sådana människor man knappt känner (och inte är så intresserad av att lära känna) eller så är man så van vid att bli ratad att man inte orkar ta chansen.
   Jag förbannar min feghet och ångrar fortfarande att jag inte gjorde något.

Hursomhelst, nu när vi har utrett min position kan jag berätta om sitsen jag satt mig i. Det måste vara... något halvår - år sedan som jag kände såhär sist.jag var glad och relativt bekymmerslös för att vara en tonårspojke. Dessutom hade min bekantskapskrets bara växt och växt på sista tiden och jag hade redan då många vänner som jag skulle kunna ta en kula eller två för. Faktum är att jag hade det så bra att jag började bli lite småparanoid på något konstigt sätt.
   Jag är inte -  men trodde då att jag var - bra på att läsa av folks känslor och sinnestillstånd. Utifrån detta föddes misstankarna att jag hade en hemlig beundrarinna. En jättetrevlig flicka i min närhet som fortfarande är en ganska god vän. Jag reflekterade litre smått över det och började tycka om henne då jag såg detta i lite annat folk också. Till slut satt jag där i kärlekens flytgödselbrunn och fick för mig att det var FEM flickor jag kände som var förälskade i mig. Då började man tänka lite... vad tycker jag?
   Jag drogs in i en lätt ångest och fick en mindre panik då jag upptäckte att jag älskade dem allihop ungefär lika mycket. Jag blev lite smådeprimerad och visste inte vad jag skulle göra utan tillbringade lång tid med att diskutera saken med min extremt goda vän Herr Kamrat.

Såhär med facit i hand så insåg man att alla påstådda känslor de hade för mig bara var inbillade. Egentligen hade jag inte förlorat något, men man kändå ändå en slags förlust någonstans inom sig. Först stod man där med ett teoretiskt harem runt omkring sig och sedan stod man där som den ensamstående clown man egentligen är.
   Det kunde ha varit värre, antar jag. Men det sög ändå!

Så nu står man här igen. Bara häromdan så hade jag inag bekymmer alls, men nu börjar de hopa sig. Jag tror att jag börjar förväxla vänskap och artighet med kärlek precis som sist och gör mitt bästa för att intala mig själv att ingen av de kvinnor jag har i tankarna är intresserad av att jag ska ta saker för givet och förstöra vänskapen med dem.
   Det kommer bli en tuff strid att hålla mig undan från misstankar om kärlek ända tills den hoppas upp och daskar mig i ansiktet, men jag anser att det är värt det. Om man misstänker att en flicka man inte riktigt eller knappt känner tycker om en så är det klart som korvspad att man ska slå till. Det kan inte gå mer än åt helvete och sedan kan det bara bli bättre. Men när det gäller flickor i ens vardag vars vänskap man verkligen uppskattar, så känns det som om man ska hålla sig på sin vakt.



Mitt i alla tankar så blir det tyst i skallen. Man bara sitter där och småsneglar på min systers portabla dvd-spelare som visar en ljudlös variant av Wall-E för mig och tittar sedan ut genom bilfönstret och ser de snötäckta åkrarna omgivna av mäktiga granar. Det är otroligt skönt att man slipper vara ute i snöhelvetet och man inser hur mycket man gnäller över vårt klimat och vår natur. Men på något sätt... något bissart sätt.... så ser man hur fruktansvärt vackert allt är. Det dystra, gråa, Svenska landskapet i det blöta slutskedet av dess vinterskrud.
   Kärleken får vänta. Jag tänker hålla fast vid lyckan så länge jag kan.