GOAL!
Ännu en tråkig eftermiddag, ännu ett avslutat skolarbete och därmed ännu en sedd film. När jag lät min blick glida över 193 filmtitlar som för tillfället står i den primära filmhyllan i huset, så landade min blick på "Goal!" (från 2005, regisserad av Danny Cannon). Bror min köpte den för ett ganska bra tag sedan och jag har aldrig riktigt tagit mig tid till att se den, så detta var ett gyllene tillfälle.
Filmen börjar med att 10-årige Santiago tillsammans med sin familj flyr över gränsen från Mexico till USA. Många år senare är de bosatta i Los Angeles där de livnär sig på faderns (Tony Plana) och Santiagos (Kuno Becker) arbete som trädgårdsarbetare hos rikare hus. Modern lämnade dem för en okänd tid sedan och familjen består av Santiago, hans pappa, lillebror och farmor. Precis som tillbaka i hemlandet så brinner Santiago endast för fotbollen och spelar så gott som varje sdag i en park med sina vänner, utan några större bekymmer över livet.
En dag får en engelsk f.d. talangscout syn på Santiagos magi med fotbollen och erbjuder honom en prövning i Newcastle i dagarna. Santi blir överlycklig och lyckas, trots faderns argument om att hålla fötterna på jorden, ta sig till Storbritannien för att uppfylla sin dröm. Han får både träffa ägaren av laget, en småuppblåst fotbollsstjärna och en söt sjuksköterska.
Det här är en feelgoodfilm. Precis som Taken så är detta en sådan välgenomtänkt film att den vet precis vad den är och försöker inte låtsas om något annat. Historien är förvisso en klassisk askungensaga, eftersom det trots allt är ett enkelt och älskat sätt att göra en bra filmupplevelse - eller någon annan berättelse för den delen.
Filmen är filmad på ett sådant sätt att man inte blir irriterad på opraktiska kameravinklar (eller det kanske bara är jag som gör det) eller att man funderar på hur fantastiskt briljanta kameravinklar och ljussättning är. Faktum är att man inte tänker på mycket av det tekniska allt eftersom det flyter ihop så fantastiskt bra. Den är perfekt filmad för att göra en rörande berättelse av en ganska simpel historia.
Måhända att den är ganska fylld av klichéer och element i berättelsen som man sett sedan antiken. Dessutom är filmad ganska rätt igenom förutsägbar på väldigt många ställen, vilket gör att man inte behöver tänka mycket för att hänga med. Inte heller behöver man oroa sig över att allt kommer gå åt helvete (med undantag för någon enstaka scen). Man förlåter dock filmen för allt detta, eftersom man sitter där i slutet av filmen lika rörd som om den vore ett mästerverk. Man blir inte rörd och nästan tårögd eftersom det är en otroligt vacker historia, utan helt enkelt för att det är filmens mening. De olika kameravinklarna, skådespelarna, musiken, ljusssättningen och allt annat är anpassat på ett sådant sätt att vi uppfattar det som banbrytande och vackert att se på. Man lämnar filmsoffan av glädje dels för att filmen var bra och dels för att man fick precis vad man förväntade sig, fast på ett bra sätt.
En detalj är även att den här filmen sedan länge har rekomenderats av recensenter som ett måste för fotbollsälskare. Dock kunde jag nu sitta i filmsoffan - i egenskap att vara totalt likgiltig till de flesta former av organiserad sport - och fortfarande tycka om filmen ganska mycket.
Skådespelarna är inga extremt kända någon av dem. Däremot finns det några riktigt imponerande cameo. En kuriosa är dock att alla fyra (Svennis, David Beckham, Raúl Gonzáles och Zinédine Zidane) förekommer i samma scen. Man undrar lite om de råkade dra förbi inspelningen i förbifarten eller om det verkligen var genomtänkt. Man hade förmodligen blivit mer imponerad om de var utspridda i filmen. För övrigt vet nu alla som sett filmen varför Beckham håller sig till fotboll och inte spelar in film.
Rekomenderas för:
Folk som vill se filmer som gör en glad och/eller tycker om fotboll och/eller kärleksfulla klichéer.
Rekomenderas inte för:
Folk som skyr sporten fotboll som pesten och/eller vill se allvarliga, djupa och/eller actionspäckade filmer med mycket våld och specialeffekter.
Filmen börjar med att 10-årige Santiago tillsammans med sin familj flyr över gränsen från Mexico till USA. Många år senare är de bosatta i Los Angeles där de livnär sig på faderns (Tony Plana) och Santiagos (Kuno Becker) arbete som trädgårdsarbetare hos rikare hus. Modern lämnade dem för en okänd tid sedan och familjen består av Santiago, hans pappa, lillebror och farmor. Precis som tillbaka i hemlandet så brinner Santiago endast för fotbollen och spelar så gott som varje sdag i en park med sina vänner, utan några större bekymmer över livet.
En dag får en engelsk f.d. talangscout syn på Santiagos magi med fotbollen och erbjuder honom en prövning i Newcastle i dagarna. Santi blir överlycklig och lyckas, trots faderns argument om att hålla fötterna på jorden, ta sig till Storbritannien för att uppfylla sin dröm. Han får både träffa ägaren av laget, en småuppblåst fotbollsstjärna och en söt sjuksköterska.
Det här är en feelgoodfilm. Precis som Taken så är detta en sådan välgenomtänkt film att den vet precis vad den är och försöker inte låtsas om något annat. Historien är förvisso en klassisk askungensaga, eftersom det trots allt är ett enkelt och älskat sätt att göra en bra filmupplevelse - eller någon annan berättelse för den delen.
Filmen är filmad på ett sådant sätt att man inte blir irriterad på opraktiska kameravinklar (eller det kanske bara är jag som gör det) eller att man funderar på hur fantastiskt briljanta kameravinklar och ljussättning är. Faktum är att man inte tänker på mycket av det tekniska allt eftersom det flyter ihop så fantastiskt bra. Den är perfekt filmad för att göra en rörande berättelse av en ganska simpel historia.
Måhända att den är ganska fylld av klichéer och element i berättelsen som man sett sedan antiken. Dessutom är filmad ganska rätt igenom förutsägbar på väldigt många ställen, vilket gör att man inte behöver tänka mycket för att hänga med. Inte heller behöver man oroa sig över att allt kommer gå åt helvete (med undantag för någon enstaka scen). Man förlåter dock filmen för allt detta, eftersom man sitter där i slutet av filmen lika rörd som om den vore ett mästerverk. Man blir inte rörd och nästan tårögd eftersom det är en otroligt vacker historia, utan helt enkelt för att det är filmens mening. De olika kameravinklarna, skådespelarna, musiken, ljusssättningen och allt annat är anpassat på ett sådant sätt att vi uppfattar det som banbrytande och vackert att se på. Man lämnar filmsoffan av glädje dels för att filmen var bra och dels för att man fick precis vad man förväntade sig, fast på ett bra sätt.
En detalj är även att den här filmen sedan länge har rekomenderats av recensenter som ett måste för fotbollsälskare. Dock kunde jag nu sitta i filmsoffan - i egenskap att vara totalt likgiltig till de flesta former av organiserad sport - och fortfarande tycka om filmen ganska mycket.
Skådespelarna är inga extremt kända någon av dem. Däremot finns det några riktigt imponerande cameo. En kuriosa är dock att alla fyra (Svennis, David Beckham, Raúl Gonzáles och Zinédine Zidane) förekommer i samma scen. Man undrar lite om de råkade dra förbi inspelningen i förbifarten eller om det verkligen var genomtänkt. Man hade förmodligen blivit mer imponerad om de var utspridda i filmen. För övrigt vet nu alla som sett filmen varför Beckham håller sig till fotboll och inte spelar in film.
Rekomenderas för:
Folk som vill se filmer som gör en glad och/eller tycker om fotboll och/eller kärleksfulla klichéer.
Rekomenderas inte för:
Folk som skyr sporten fotboll som pesten och/eller vill se allvarliga, djupa och/eller actionspäckade filmer med mycket våld och specialeffekter.
Kommentarer
Trackback
