The Owls Are Not What They Seem To Be
Var i skogen i helgen, vilket många nog är vana vid. Den här skogsvistelsen skiljde sig dock makabert från alla andra gånger man övergivit sin bekantskapskrets. Låt mig börja från början...
Dag 1
Vi kom upp till Simontorp - som vårt skogsställe heter - framåt kvällen i fredags, och det höll på att bli mörkt så vi ville som vanligt få in alla väskor så snabbt som möjligt. Det första vi upptäckte när vi kom in var att det låg sot och mög på golvet framför öppna spisen. Det har hänt innan att fåglar har lyckats ta sig in genom skorstenen innan, så vi konstaterade kallt att där varit en fågel i skorsstenen och fortsatte bära in saker.
Då skymtade min broder något i gräset bakom bilen. Det visade sig snabbt vara en liten snok som låg i en position så vi precis missade att köra över den. Vi kallade dit vår fader naturvetaren som inte heller lyckades konstatera om den sov, var död eller infrusen. Därför lade vi den i en burk och tog in den för att se om den vaknade senare.
När vi senare fått in all packning och tog oss en närmare titt på öppna spisen så fan min fader både lite fjädrar och att fågelfan skitit i öppna spisen. Hans teori var att det var en kattuggla som tagit sig in, precis som sist vi hade ett fjäderfä i skorsstenen. Den gången hade fågeln legat död ovanpå spjället som befinner sig mellan taket på öppna spisen och ingången till skorssteen själv, så han tog en ficklampa och kollade, men såg inget. Vår slutsats var att den förmodligen lyckats ta sig ut, så vi började elda så smått. Vid det här laget gick jag ut för att fylla på en vedkorg.
När jag återvände till huset och öppnade dörren så vällde röken ut i ansiktet på mig. Eftersom halva huset var rökfyllt så måste uggejäveln finnas kvar i skorstenen, vilket inte är helt kalas med tanke på att vi inte kan nå den. Efter ett tag började röken dock ta sig genom skorstenen fritt. Vår allsmäktige fader hade en teori för även detta. Den varma röken gör helt enkelt att ugglan röktorkas och minskar i volym, vilket nu gav röken en lucka upp. FGörhoppningsvis skulle detta leda till att fågeln ramlar ner till spjället där vi kan avlägsna den.
Så kvällen förflöt som vanligt, med en död uggla någonstans högt upp i skorstenen.
Dag 2
Tji fick vi. Mitt i natten när alla sov hördes ett ljud från skorsstenen; "hoooo-hooooo", vilket tydde på att ugglefan trots allt levde där inne i skorsstenen och hade friska lungor till att hoa trots att vi rökt den konstant. Så mamma gick upp mitt i natten och stängde spjället, dels för att det skulle låta mindre och dels för att ugglan inte skulle skita ner ännu mer. Hon tyckte dock att spaken gick lite trögare än vanligt.
Efter frukost började vi lägga upp en plan för att få ut den stackars fågeln från skorsstenen, eftersom det trots allt inte hade hjälpt att röka ut den. Jag, min fader och min syster gick därmed upp på vinden och öppnade två små luckor in till skorsstenen, men såg inte ugglan där heller, så fassan kom på en ny plan. Han tog en lång, böjbar pinne och täljde till den lite. Denna skulle han använda genom att sticka upp den genom spjället och peta lite på ugglan så den tar sig upp till de öppna luckorna på vinden. Detta behövdes dock inte.
När vi öppnade spjället så låg ugglan där stendöd. Antingen hade mor min klämt ihjäl den med spjället, eller så hade den helt enkelt självdött. Så jag lyste med en ficklampa upp mot spjället medan fassan försökte dra ut den, syrran tittade på, mamma höll uppe spaken till spjället och min bror satt och drag jäger. Vi var ett perfekt team!
Nu vet jag inte hur många som läser detta som någon gång försökt dra ut en kattuggla genom ett tugnt spjäll, men de kan inte vara så många. Fassan fick tag i benen och lyckades rycka ut mer och mer av ugglan medan fjädrarna yrde. En kul sak med ugglor är att deras huvud fungerar som en måttstock eftersom de är bredare än resten av kroppen. Får huvudet plats i ett hål, så får resten av kroppen också plats. Därför är det inte sällsynt att om kroppen är svår att få igenom ett utrymme så kan huvudet... ja.
"Vi fick med huvudet!" utbrast min fader glatt. Dock vred han sedan på fjäderfäet och såg den tomma ytan mellan vingarna. "Nähä, det fick vi inte alls". Vi stoppade majoriteten av kroppen i en påse och fassan gjorde sitt bästa för att försöka få grepp om ugglehuvudet med bara ett par fingrar genom spjället. Fjädrarna for och näbben ramlade av, men huvudet var fast där uppe. Han sa därför åt min moder att stänga gallret lite. Vi såg alla på honom med skeptiska blickar, men vi genomförde det. Huvudet blev plattare och vi fick ut huvudet. Ugglan och dennes påse blev sedan förpassade till en stor hög granris som vi skulle elda under dagen, där även en skjuten räv legat sedan ett par veckor.
Efter lite skytte så satte vi fyr på bålet och de avlidna i granriset. Det bör även tilläggas att gräset var extremt torrt och därmed var idealiskt till att elda gräs. Dock låg vinden på lite för hårt, så vi bestämde oss för att vänta med det. Dock ville bålet annorlunda och satte fyr på platser runt om högen med brinnande granris. "Låt det brinna" sa pappa med argumentet att om vi låter gräset brinna av en bit runt bålet så tar det inte fyr där sedan. Dessutom ska gräset ändå eldas förr eller senare. En viktig sak var dock att jag och min bror skulle vara berädda att släcka elden genom att slå på den med eneruskor ifall den skulle bli för vild, vilket var en säkerhet mer än en risk.
Så vi gjorde det och ställde sedan ifrån oss ruskorna när det varit lugnt ett tag. Brossan stack upp till de andra som satte fyr i grillen där vi snart skulle äta medan jag höll koll på elden. Plötsligt bar röken med sig några briunnande granrester med vinden och satte fyr på gräset en bit bort. Eftersom mitt dumma arlse satt min lilla gulilga eneruska en bit bort så var jag tvungen att springa dit och hämta den och sedan försöka släcka elden som blossade upp på tre ställen samtidigt med flammor som nästan smekte ens ansikte när man gjorde sitt bästa för att förinta den.
Förstärkning kom sedan och elden försvann. Dock hämnades bålet på mig genom att slänga iväg lite brinnande granbarr med vinden som landade i nacken på mig. Det brände och det sved riktigt mycket och jag skrek och hoppade runt tills jag fått bort det. Nu när jag sitter och skriver detta så kan jag inte låta bli att känna på mitt barrformade brännmärke i nacken och flina.
Detta skrämmer dock inte bort en från att elda mer och nästan brottas med elden när vi eldade lite mer av gräset nu när vi ändå var igång. Far min hämtade sedan två lika stora lass med granris för att mata elden. Vi klippte även ner en massa sly vid en av ladorna och hittade en 20 år gammal gul pressening och ett däck från femtiotalet (ett sådant med en vit sida). En annan kul sak vi fann - som jag inte kunde låta bli att flina över - var ett gammalt träkors. Förmodligen har det varit en gammal midsommarstång, men det såg riktigt kul ut. Därför beslutade jag mig för att sno korset och köra ner det i den väldigt varma brasan som återstod från vårt majestätiska bål. Där stod korset bland eldsflammorna medan vi matade elden mer och mer.
Under dagen observerades även två älgar och ett rådjur som antingen blivit påkört och fått bukskador eller som bar på tvillingar.
Dag 3
Söndagen skiljde sig markant från de två tidigare dagarna. Det enda som egentligen hände var att jag diskade, vi städade upp lite, packade och åkte till en släktmiddag i Bjärnum. God mat men inte extremt spännande. Därefter kom man hem på kvällen, slängde ihop en uppsats vars deadline var idag och drog på sig en trevlig hosta.
... och nu sitter man hemma och är sjuk.
Dag 1
Vi kom upp till Simontorp - som vårt skogsställe heter - framåt kvällen i fredags, och det höll på att bli mörkt så vi ville som vanligt få in alla väskor så snabbt som möjligt. Det första vi upptäckte när vi kom in var att det låg sot och mög på golvet framför öppna spisen. Det har hänt innan att fåglar har lyckats ta sig in genom skorstenen innan, så vi konstaterade kallt att där varit en fågel i skorsstenen och fortsatte bära in saker.
Då skymtade min broder något i gräset bakom bilen. Det visade sig snabbt vara en liten snok som låg i en position så vi precis missade att köra över den. Vi kallade dit vår fader naturvetaren som inte heller lyckades konstatera om den sov, var död eller infrusen. Därför lade vi den i en burk och tog in den för att se om den vaknade senare.
När vi senare fått in all packning och tog oss en närmare titt på öppna spisen så fan min fader både lite fjädrar och att fågelfan skitit i öppna spisen. Hans teori var att det var en kattuggla som tagit sig in, precis som sist vi hade ett fjäderfä i skorsstenen. Den gången hade fågeln legat död ovanpå spjället som befinner sig mellan taket på öppna spisen och ingången till skorssteen själv, så han tog en ficklampa och kollade, men såg inget. Vår slutsats var att den förmodligen lyckats ta sig ut, så vi började elda så smått. Vid det här laget gick jag ut för att fylla på en vedkorg.
När jag återvände till huset och öppnade dörren så vällde röken ut i ansiktet på mig. Eftersom halva huset var rökfyllt så måste uggejäveln finnas kvar i skorstenen, vilket inte är helt kalas med tanke på att vi inte kan nå den. Efter ett tag började röken dock ta sig genom skorstenen fritt. Vår allsmäktige fader hade en teori för även detta. Den varma röken gör helt enkelt att ugglan röktorkas och minskar i volym, vilket nu gav röken en lucka upp. FGörhoppningsvis skulle detta leda till att fågeln ramlar ner till spjället där vi kan avlägsna den.
Så kvällen förflöt som vanligt, med en död uggla någonstans högt upp i skorstenen.
Dag 2
Tji fick vi. Mitt i natten när alla sov hördes ett ljud från skorsstenen; "hoooo-hooooo", vilket tydde på att ugglefan trots allt levde där inne i skorsstenen och hade friska lungor till att hoa trots att vi rökt den konstant. Så mamma gick upp mitt i natten och stängde spjället, dels för att det skulle låta mindre och dels för att ugglan inte skulle skita ner ännu mer. Hon tyckte dock att spaken gick lite trögare än vanligt.
Efter frukost började vi lägga upp en plan för att få ut den stackars fågeln från skorsstenen, eftersom det trots allt inte hade hjälpt att röka ut den. Jag, min fader och min syster gick därmed upp på vinden och öppnade två små luckor in till skorsstenen, men såg inte ugglan där heller, så fassan kom på en ny plan. Han tog en lång, böjbar pinne och täljde till den lite. Denna skulle han använda genom att sticka upp den genom spjället och peta lite på ugglan så den tar sig upp till de öppna luckorna på vinden. Detta behövdes dock inte.
När vi öppnade spjället så låg ugglan där stendöd. Antingen hade mor min klämt ihjäl den med spjället, eller så hade den helt enkelt självdött. Så jag lyste med en ficklampa upp mot spjället medan fassan försökte dra ut den, syrran tittade på, mamma höll uppe spaken till spjället och min bror satt och drag jäger. Vi var ett perfekt team!
Nu vet jag inte hur många som läser detta som någon gång försökt dra ut en kattuggla genom ett tugnt spjäll, men de kan inte vara så många. Fassan fick tag i benen och lyckades rycka ut mer och mer av ugglan medan fjädrarna yrde. En kul sak med ugglor är att deras huvud fungerar som en måttstock eftersom de är bredare än resten av kroppen. Får huvudet plats i ett hål, så får resten av kroppen också plats. Därför är det inte sällsynt att om kroppen är svår att få igenom ett utrymme så kan huvudet... ja.
"Vi fick med huvudet!" utbrast min fader glatt. Dock vred han sedan på fjäderfäet och såg den tomma ytan mellan vingarna. "Nähä, det fick vi inte alls". Vi stoppade majoriteten av kroppen i en påse och fassan gjorde sitt bästa för att försöka få grepp om ugglehuvudet med bara ett par fingrar genom spjället. Fjädrarna for och näbben ramlade av, men huvudet var fast där uppe. Han sa därför åt min moder att stänga gallret lite. Vi såg alla på honom med skeptiska blickar, men vi genomförde det. Huvudet blev plattare och vi fick ut huvudet. Ugglan och dennes påse blev sedan förpassade till en stor hög granris som vi skulle elda under dagen, där även en skjuten räv legat sedan ett par veckor.
Efter lite skytte så satte vi fyr på bålet och de avlidna i granriset. Det bör även tilläggas att gräset var extremt torrt och därmed var idealiskt till att elda gräs. Dock låg vinden på lite för hårt, så vi bestämde oss för att vänta med det. Dock ville bålet annorlunda och satte fyr på platser runt om högen med brinnande granris. "Låt det brinna" sa pappa med argumentet att om vi låter gräset brinna av en bit runt bålet så tar det inte fyr där sedan. Dessutom ska gräset ändå eldas förr eller senare. En viktig sak var dock att jag och min bror skulle vara berädda att släcka elden genom att slå på den med eneruskor ifall den skulle bli för vild, vilket var en säkerhet mer än en risk.
Så vi gjorde det och ställde sedan ifrån oss ruskorna när det varit lugnt ett tag. Brossan stack upp till de andra som satte fyr i grillen där vi snart skulle äta medan jag höll koll på elden. Plötsligt bar röken med sig några briunnande granrester med vinden och satte fyr på gräset en bit bort. Eftersom mitt dumma arlse satt min lilla gulilga eneruska en bit bort så var jag tvungen att springa dit och hämta den och sedan försöka släcka elden som blossade upp på tre ställen samtidigt med flammor som nästan smekte ens ansikte när man gjorde sitt bästa för att förinta den.
Förstärkning kom sedan och elden försvann. Dock hämnades bålet på mig genom att slänga iväg lite brinnande granbarr med vinden som landade i nacken på mig. Det brände och det sved riktigt mycket och jag skrek och hoppade runt tills jag fått bort det. Nu när jag sitter och skriver detta så kan jag inte låta bli att känna på mitt barrformade brännmärke i nacken och flina.
Detta skrämmer dock inte bort en från att elda mer och nästan brottas med elden när vi eldade lite mer av gräset nu när vi ändå var igång. Far min hämtade sedan två lika stora lass med granris för att mata elden. Vi klippte även ner en massa sly vid en av ladorna och hittade en 20 år gammal gul pressening och ett däck från femtiotalet (ett sådant med en vit sida). En annan kul sak vi fann - som jag inte kunde låta bli att flina över - var ett gammalt träkors. Förmodligen har det varit en gammal midsommarstång, men det såg riktigt kul ut. Därför beslutade jag mig för att sno korset och köra ner det i den väldigt varma brasan som återstod från vårt majestätiska bål. Där stod korset bland eldsflammorna medan vi matade elden mer och mer.
Under dagen observerades även två älgar och ett rådjur som antingen blivit påkört och fått bukskador eller som bar på tvillingar.
Dag 3
Söndagen skiljde sig markant från de två tidigare dagarna. Det enda som egentligen hände var att jag diskade, vi städade upp lite, packade och åkte till en släktmiddag i Bjärnum. God mat men inte extremt spännande. Därefter kom man hem på kvällen, slängde ihop en uppsats vars deadline var idag och drog på sig en trevlig hosta.
... och nu sitter man hemma och är sjuk.
Kommentarer
Trackback
