blaanam

Förresten... något riktigt udda hände häromdan.
Jag stod i duschen efter en lång skoldag, precis som vanligt, och hade fragment av en gammal Dylanlåt i huvudet då jag kom på ett rim. Jag kom på ett följdrim. Jag kom på en vers. Jag kom på en melodi. Jag kom på en till vers.
   Innan jag visste ordet av det så hade jag kommit på en hel låt på tre verser med tillhörande melodi och gitarrkomp i huvudet... i duschen. Det bör även tilläggas att jag itne ens kan spela gitarr. Faktum är att jag nog aldrig skrivit en riktig låt innan.
   Det värsta av allt var att det var... en countrylåt.

Enjoy:
(försök dock itne sjunga med... den har ganska snabbt tempo och excentrisk melodi)

Once upon a time, I worked on a boat
I've sailed all around the world
It was kinda nice to on the ocean float
While the waves around me hurled
But if I said it was perfect, I'd be lyin'
'Cause there was one thing that was stuck on my mind
And when my shipmates asked me why I suddenly grew
I had to answer 'em all I was thinking of you

My love for you was trapped in a cage
And I wanted to set it free
But the other sailors had experience from age
And they tended to disagree
They said it was bad to get distracted, and I guess they were right
So I packed my bags and I left that night
I jumped in the water and I swam ashore
I had a picture of you, but I wanted more

Sure I felt kinda bad to leave the ocean
Yeah, to that there's no denyin'
Now I had a ring in my pocket, practisin' on preposin'
And I hoped that it'd go fine

But I guess my quest was all in vein...
'Cause that same afternoon I got hit by a train
And I knew that our love would never end well
'Cause you was goin' to heaven, I was goin' to hell

Sitter här och samlar damm
och min samling blir större än jag
ännu en dag
ännu en dag

Häromdagen lyckades jag nästan bli lite blödig på bussresan hem. Alltsedan min pendlarkamrat åkte till Thailand för drygt tre veckor sedan så har mina hemresor från Lund bestått av att jag först läser City Malmö-Lund, sedan Metro och att jag sedan lyssnar på mp3 till efter Veberöd då jag läser i en bok endast för att höja blicken vid Kristinelund och se om vildsvinen eller dovhjortarna äter där. Ett mönster som fungerar och inte gör mig alltför uttråkad.
   Dock var denna bussfärd lite annorlunda. Efter en lång vinter så annonserade våren sitt tåg tillbaka till den svenska naturen genom att låta solen lysa upp vår väg. Visst, det var fortfarande kallt som fan. Men solen sken och efter månader av mörker så finns det absolut inget vackrare än ett skogslandskap i fjärran, med Skånes karakteristiska böljande fält framför sig, allt badandes i ljuv vårsol.
   Min blick föll på det vackra motivet strax efter Sjöbo, då jag lyfte blicken lite för att vända sida i boken "Mig äger ingen", som vi blivit tilldelade i svenskaundervisningen. Jag bara satt där, men boken i knäet och mina ljudisolerande, tysta hörlurar över öronen. Ett leende lockades fram till mina läppar och för andra gången bara den här månaden insåg jag hur otroligt vackert detta land är och jag lät mig påminnas att oavsett vad som händer i världen så kommer jag alltid älska mitt land.

Sedan täcktes dock mitt synfält av träd, och utsikten försämrades markant. Jag bestämde mig för att inte sitta desperat och spana efter den ljuva synen utan helt enkelt vänta tills jag råkade se den igen. Det kändest bäst så. Att man överraskas av det ljuva i livet.

Den vita dovhjorten var tillbaka den resan. Jag log.

I sådana här stunder önskar man att man hade en laptop. När jag idag satt i bilen med min familj och en av mina goda vänner på väg hem från familjens skogsställe så virvlade visa tankar och annat trams runt i mitt huvud, bara för att bortblåsas när man väl kommer hem. Jag gör dock mitt bästa för att samla ihop alla tankefragment i detta nu.

Boys and girls from 'round the world, you're welcome as can be
M - I - C, K - E - Y
M - O - U - S - E
Mickey Mouse (mickey mouse), Mickey Mouse (mickey mouse)
Forever we will hold our banners high, high, high

Jag är ett vilselett får. Jag har ännu inte vandrat bort från den trygga flocken, men jag har börjat vända blickar mot vargfyllda marker och om jag inte passar mig så lär jag falla in för frestelsen. Jag vill vara undantaget från regeln att små får blir uppätna av vargar och att inget gott kan komma ur det.
   
Jag inser ironin att i hur jag i mitt förra blogginlägg talade om hur lycklig jag är och hur långt bort från deppressioner jag är på alla sätt och vis, medan jag nu ger dystra budskap om förändring i mitt sinnestillstånd.
 
Jag befinner mig i ett ganska behagligt sinnestillstånd när man tänker efter, men om jag ger mig för djupt in i det så  vet jag att jag förlorar allt. Under min uppväxt har jag varit en tillbakadragen pojke som därefter (förmodligen under puberteten) utevcklats till något runt motsatsen. Jag är numera sedan ett bra tag tillbaka en underhållande på alla sätt man kan tänka sig. Jag smälter ogärna in i bakgrunden utan brukar vara en ganska tydlig och självklar person i mina bekantskapskretsar. Folk känner  och uppskattar mig och jag tror inte att jag har några riktiga fiender.
   Detta låter riktigt bra när man säger det och fylls av en varm känsla inom sig tillsammans med en suddig minnesbild när man var retad och utanför för något som känns som en evighet sedan. Men det är inte bara fördelar med att vara en underhållare.

Some rise, some fall
 and some are simply here to entertain.

Alla kan känna kärlek. Kärlek för sin familj, sina vänner och för andra flickor eller pojkar, beroende på vad man tycker om. Nu talar jag bara från mina egna inte-så-världsvana erfarenheter, men jag kan inte komma på något tillstånd som bryter mot denna regel.
   Genom hela ens liv har man sett vänner bli förälskade, bli ihop, göra slut och sånt trevligt. Även om jag aldrig riktigt brytt mig om att hålla koll på det senaste skvallret utan alltid får reda på folks relationer sist av vännerna så ser man det ändå. Vissa människor, som två gamla goda vänner till mig (låtom oss kalle dem Herr och Fru Producent, eftersom jag inte vill nämna folks namn i denna blogg) blir hux-flux, trots åldersskilldnader och dylikt ihop och blir något av de lyckligaste människor jag vet. Jag minns inte längre hur tiden var när de båda var singlar, men nu är de lika självklara som gravitationen. Andra människor går det inte lika bra för. Jag fick för inte så längesedan höra att Herr Trombon och Fröken Steppsko gjort slut efter drygt ett år tillsammans. VIsst är det småtråkigt, men det är ett år längre än vad jag trodde det skulle hålla.
   Så vissa lyckas och vissa misslyckas. Sedan finns det ett tredje alternativ. Alla vi människor som har många vänner och ett aktivt socialt liv, men inte ens får chansen att spela. Man känner kärlek för många och det finns även folk som känner kärlek för en, även om det inte är den kärleken man önskar fanns där. Man är den eviga vännen, som en bror för många vilket gör en relation omöjlig. Nu säger jag inte att folk inte kan förälska sig i sådana som mig. Det har faktiskt hänt att flickor blivit knäsvaga av min närvaro (tro det eller ej), men det har inte funkat. Antingen har de varit sådana människor man knappt känner (och inte är så intresserad av att lära känna) eller så är man så van vid att bli ratad att man inte orkar ta chansen.
   Jag förbannar min feghet och ångrar fortfarande att jag inte gjorde något.

Hursomhelst, nu när vi har utrett min position kan jag berätta om sitsen jag satt mig i. Det måste vara... något halvår - år sedan som jag kände såhär sist.jag var glad och relativt bekymmerslös för att vara en tonårspojke. Dessutom hade min bekantskapskrets bara växt och växt på sista tiden och jag hade redan då många vänner som jag skulle kunna ta en kula eller två för. Faktum är att jag hade det så bra att jag började bli lite småparanoid på något konstigt sätt.
   Jag är inte -  men trodde då att jag var - bra på att läsa av folks känslor och sinnestillstånd. Utifrån detta föddes misstankarna att jag hade en hemlig beundrarinna. En jättetrevlig flicka i min närhet som fortfarande är en ganska god vän. Jag reflekterade litre smått över det och började tycka om henne då jag såg detta i lite annat folk också. Till slut satt jag där i kärlekens flytgödselbrunn och fick för mig att det var FEM flickor jag kände som var förälskade i mig. Då började man tänka lite... vad tycker jag?
   Jag drogs in i en lätt ångest och fick en mindre panik då jag upptäckte att jag älskade dem allihop ungefär lika mycket. Jag blev lite smådeprimerad och visste inte vad jag skulle göra utan tillbringade lång tid med att diskutera saken med min extremt goda vän Herr Kamrat.

Såhär med facit i hand så insåg man att alla påstådda känslor de hade för mig bara var inbillade. Egentligen hade jag inte förlorat något, men man kändå ändå en slags förlust någonstans inom sig. Först stod man där med ett teoretiskt harem runt omkring sig och sedan stod man där som den ensamstående clown man egentligen är.
   Det kunde ha varit värre, antar jag. Men det sög ändå!

Så nu står man här igen. Bara häromdan så hade jag inag bekymmer alls, men nu börjar de hopa sig. Jag tror att jag börjar förväxla vänskap och artighet med kärlek precis som sist och gör mitt bästa för att intala mig själv att ingen av de kvinnor jag har i tankarna är intresserad av att jag ska ta saker för givet och förstöra vänskapen med dem.
   Det kommer bli en tuff strid att hålla mig undan från misstankar om kärlek ända tills den hoppas upp och daskar mig i ansiktet, men jag anser att det är värt det. Om man misstänker att en flicka man inte riktigt eller knappt känner tycker om en så är det klart som korvspad att man ska slå till. Det kan inte gå mer än åt helvete och sedan kan det bara bli bättre. Men när det gäller flickor i ens vardag vars vänskap man verkligen uppskattar, så känns det som om man ska hålla sig på sin vakt.



Mitt i alla tankar så blir det tyst i skallen. Man bara sitter där och småsneglar på min systers portabla dvd-spelare som visar en ljudlös variant av Wall-E för mig och tittar sedan ut genom bilfönstret och ser de snötäckta åkrarna omgivna av mäktiga granar. Det är otroligt skönt att man slipper vara ute i snöhelvetet och man inser hur mycket man gnäller över vårt klimat och vår natur. Men på något sätt... något bissart sätt.... så ser man hur fruktansvärt vackert allt är. Det dystra, gråa, Svenska landskapet i det blöta slutskedet av dess vinterskrud.
   Kärleken får vänta. Jag tänker hålla fast vid lyckan så länge jag kan.

Det känns bra...

Visst, ibland när man sitter och har tråkigt, lyssnar på en massa smådeppig musik och börjar tänka (det är aldrig bra att tänka för mycket) så kan man bli deprimerad. Till och med jag kan komma in i depressionssvackor, man är ju bara mänsklig. Men nu kan jag faktiskt erkänna att jag är jävligt glad.
   Visst, jag är smärtsamt singel, jag behöver förmodligen plugga mer för att få bra betyg i skolan, jag pendlar tre timmar om dagen och jag betvivlar på att jag någonsin ska kunna försörja mig på de saker jag verkligen vill. Faktum är att man förmodligen skulle kunna komma på en massa fler saker att gnälla över, men det tänker jag inte.

Alla kan gnälla över sitt liv. Vissa har bra anledningar att vara deprimerade och vissa blir deppiga lättare än andra. Jag vill inte sätta en känga i ansiktet på alla de som han smärtor i sitt liv och jag ber om ursäkt om jag ger det intrycket. Dock vill jag bara poängtera att det finns något bra i allas liv. Oavsett hur mörkt det ser ut att vara i vems liv som helst så finns det alltid något spår av ljus. Någon anledning att hänga kvar i alltihop. Om någon får höra något sånt här så är det lätt att fråga "Vad är min ljusa punkt då?" Dock är det ingenting som någon annan kan peka ut om det är svårt. Det är någonting som var människa måste inse själva.

Jag är inte deprimerad och oavsett hur jävligt man kan ha haft det så vägrar jag att låta folk tycka synd om mig. De senaste sex dagarna har gjort mig speciellt lycklig. Jag har nämligen varje kväll sedan i torsdags ränt ut och träffat samma människor varje kväll. Detta ger en insikt av lycka på flera olika fronter. Dels inser jag att jag har goda vänner nära tillhands som inte verkar tröttna på mig i första laget. Dessutom känner man en lite sorgsenhet någonstans inom sig eftersom man inte tagit sig tid till att träffa sina andra vänner. Det kan både uppfattas som härligt och jobbigt när man har så goda vänner så utspridda i olika kretsar och städer.
   Jag ber om ursäkt till alla mina vänner jag inte har träffat på jättelänge. Jag tänker inte skriva upp er personligen, eftersom ni blir ganska många. Men ni vet alla vilka ni är.

Dessutom bor jag i ett stort hus, med en lycklig familj med god sammanhållning. Jag får mat på bordet varje kväll och tjänar lätt pengar genom olika hushållssyslor.
   Visst, vissa har det ännu bättre, men ännu fler har det mycket sämre ställt än jag. Kärleken kan vänta, ty jag är för tillfället mellan två olyckliga kärlekar (den bästa tiden för sådana som mig) och framtiden tar vi då.
   Ikväll träffar jag lite folk igen.

Det känns bra...
... Det känns jävligt bra faktist.

Jag blev faktiskt lite överasskad på något sätt när jag såg att typ... fyra pers kommenterat här. De har förmodligen läst för att jag berättade på bdb att jag hade en blogg, men ändå. Jag brukar inte läsa folks bloggar (utom Emils, han är speciell).
   Hursomhelst... man får väl se om man kan glädja pöbeln genom att publicera ännu en gammal novell på bloggen.

Denna blogg skrevs i slutet av nian, en regnig eftermiddag och är nog den enda där jag försökt få igenom ett budskap. Enligt mig själv kan jag itne ha lyckats, eftersom jag varken minns eller kan klura ut vad jag kan ha menat. Menmen, det viktigaste är ju trots allt att någon kanske finner den trevlig att läsa.

Den har ingen officiell titel, men gick under arbetsnamnet "The gentleman and the robber".
   Enjoy

He took a look at his wristwatch while running down the streets of Edinburgh. The digital wristwatch showed the numbers 21:17, which meant that he had to run a distant that would usually take fifteen minutes in eight minutes. No worries, he could do that. What he did worry about, though, was what excuse he was going to use for the fact that he hadn’t bought a birthday present for his sister. Jesus Christ, this was the second year in a row that he had put the buying of a gift further in time, and now it was to late. He at least had some flowers for her! Sure, they were cheap, broken, few and needed water in a desperate hurry in order to survive to the party.        
   Let’s see, what excuse did he use last year? Oh yes, he tried to use the old “my-boss-is-giving-me-a-hard-time-at-work-so-I-haven’t-had-any-time-to-buy-a-gift-I-am-terribly-sorry-tecnique.” Of course, it did not work. But he had made her happy by helping to clean up after the party and promise on their mother’s grave that he was going to buy something pretty for this year. So there he was, running on the wet pavement with some ugly tulips and no proper gift. He was screwed! He would loose the tiny fragment of respect that his sister had built up for him in a single evening. Maybe some store on the way was open at that hour? Other from Seven-Eleven, probably not, but it could be worth a try.                   
   All of a sudden, he had a gun pointed in his face. He tried to stop right away but slipped on something and landed in a water puddle.              
   “You all-right there mate?” The man with the gun said and helped him back on his feet. “You ought to be more careful, it would be a shame to ruin that nice jacket of yours, wouldn’t it?”
   “Well… yes, that would be a bummer. I’m actually on my way to a birthday party, and it would be a good laugh for everyone if I’d show up with a broken jacket. By the way, what’s with the gun mate? ”      
   “Oh, I’m robbing you, you see.” A silence suddenly fell over the odd couple in the damp street corner.      
   “I beg your pardon?”      
   “It’s a robbery. You know, I point a gun at you and you give me your money. ” There was a brief silence again.                      
   “Why me?”                     
   “Well, I don’t know really. You just seemed like a good victim, y’know, running a round in a nice jacket with a somehow glace expression. You just seem like a man who’s got money and isn’t too careful.”  
   “Oh”
   “Yeah mate, nothing personal. “          
   “Well, I suppose I better give you something then. “
   “That’d be nice.” The robber patiently watched the little, stressed man as he felt his pockets for his wallet so that he could give it to the beardy man in front of him, but his hands did find nothing but empty areas in all of his poor little pockets
   “Bummers” he said”I must have left it at home.”     
   “How unfortunate” the robber said with a disappointed expression. “Well, I have to take something, don’t I?”                     
   “You wouldn’t be much of a robber if you didn’t. “
   As they stood there in the streetlights, the rain was beginning to come back. As any gentleman would do in this situation, the robber offered the man to buy him a cup of coffee in one of the cheap 24/7 diners downtown.

 

The choices in the diner were few. You could either get a coffee with a slice of mouldy lemon pie, just a coffee or a slap in the face and the opportunity to spend the evening outside the diner. They both went with the coffee.
   “So, how’s business nowadays?” the man asked the robber.          
   “I wish I could say that it’d never been better, but those words won’t come out of any honest robbers mouth these days.” The robber said while stirring down a piece of sugar in his poorly made coffee. He took a sip, gazed out in the rainy emptiness outside and continued. “Things were just a whole lot easier in the old days. Back then you could just walk up to some random hippie, tell him to give away his money, kick him in the groin and hide out somewhere for a couple of hours. Nowadays, people whine a lot more. The police are better and our victims have a nasty habit of running away when we show up. There are simply no honest people in this town anymore. I’m just trying to make myself a living!”
   You could do nothing but to feel bad for the poor man as he sat there with a tear falling down his beard and into his coffee.    
   “I feel with you, man. I myself work in a record store, and things have never been this bad. People don’t see any reason to walk all the way to a store and pay for a record, when they can just sit at their big arses and download it. By the time it takes to walk to the record-store and back to buy a record, you can get the artists entire discography while watching the telly, scratching your arse.”           
   “No honest people left…”                   
   “I’ll to that, man.” They both drank some of their coffee-muck and stared down at the filthy table in silence for a while.           
   “You know what else sucks with this job?” The robber asked. “First of all, no girls want to go into a relation with a robber since it’s not a proper job. Apparently, they’ve realised that we don’t make too much of money, and we aren’t bad-ass enough to make women wet about it. But the worst part of it is that no one with a proper job wants to hire a robber. So no matter what, I’m stuck in a life without a future or even a woman. The only thing I can do, really, is to lie about myself to women in order to get a short romance with sex, or to walk down to the local market and shoot everybody.”      
   “Now that’s tough.” He thought a bit of what the robber had said and suddenly got a dark enlightenment. “You know what, man? I think I’m heading in that direction too! Let’s face it, the business is horrible and the store is close to bankruptcy. And since I’ve worked in that place for so long, I haven’t learned a got damn thing about anything in the past 30 years. So it’s either becoming a robber or starting to work at MacDonald’s with the other fuck-ups for me. And what woman would want a man like that?”   
   So there they sat, comparing sad futures when a bell suddenly rang in the man’s head.
   “Fuck! The party! I’m like, an hour late already. Sorry mate, you’ll have to rob me some other time.”          
   “Bloody hell man, I’ll give you a ride.”

 

The robber dropped him off outside the lovely house of his sister and he ran up to the door, fixing his tie. But as he rang the doorbell, the robber ran up to him.                 
   “You forgot your jacket, mate!” The door was at that exact moment opened by the man’s sister.
   “Harry, where have you been?” she asked with a smile as huge as her forgiving heart. “I almost thought you weren’t going to show up. “                    
   “Sorry, my boss held me back at work and my cell is out of battery.” She heard his explanation, but she stopped listening as her eyes met the robber’s. Her face shone up and she threw herself in his arms.       
   “Billy, I thought you were stuck at work all the night!” The robber glanced a bit embarrassed and excusing at Harry, who could do nothing but to stand there in pure confusion.
   “Surprise honey, I managed to get the rest of the night off.” He said with an unsteady smile.
   “Oh, how rude of me! Harry, this is my new boyfriend, Bill. Bill, this is my brother Harry.”

 

Harry and Bill looked each other in the eyes and shook hands. Harry should have warned his girlfriend and hit Billy in the mouth for using his sister, but he remembered the robber’s heart-warming story and got filled with compassion and smiled. Bill smiled back.
   “Let’s go grab some cake, Billy-boy.” 
   “You said it, mate!”

Kom precis på att jag kan fylla den här bloggen med andra saker som jag inte nödvändigtvis skrivit just nu. Blev lite nostalgisk härom dagen och hittade faktiskt några gamla berättelser och noveller från min högstadietid. Jag tänker därför uttnyttja detta tillfälle genom att publicera en novell jag skrev som engelskaläxa i början av nian (om jag minns rätt).
   Jag tvingar dig inte att tycka om det. Men skriv gärna något litet om du gör det. Om du inte tycker om den så kan du gärna skriva varför du itne tyckte om den. Fast det är klart... jag tvingar dig inte till något.


Jag kan dock tyvärr inte glädja er med en titel.

We sat in the small room, around the old pool table that was lit up by the old lights in the ceiling. The stench of death was all around. The clock was now officially five past nine, and we were now officially fucked!

 

It all started earlier this evening when I was walking with Jimmy “Jolly” Jones to some guy that hadn’t paid off his debts. I know what you think, and no, we did not kill him. Let’s just say that we tied him up, beat him unconscious and an “unfortunate accident” set fire to his house.
   Anyway… as we were walking away, Jimmy’s phone rang. At the moment, we did not know how much that particular phone call would make our bright futures bend over and fuck ‘em up like there’s no tomorrow, so he gladly answered ad he always did. A cheerful “Helloo?” sounded, as if there was nothing wrong in the world and everybody happy with fucking pixies dancing around your ankles. His ridiculous smile faded, and he hung up.
   “Change of plans, we’re going back to base”, he said. Short and precise in a way that wipes away all happiness and set a lot of worries into your life. It could only be about one guy.

 

I’ve said it before and I’d gladly say it again; I hate being right all the time! There we stood, with nervous faces and sweaty palms in front of Big Al. By the way, he had never been big, bad or like the real Big Al in any way. In the old days, everybody kept joking about him and his size and didn’t really take him seriously in any way. But since the big boss did, he had now a powerful position and we really had no choice! The slightest comment or wink could piss him off, and we knew it. I mean, he was short but his fuse was even shorter! Therefore you pictured a big, scary face instead of his so that you wouldn’t laugh your ass of at his mere presence.  
    He said something about his nephew, coming to town. Wait, I’d heard of him! He was some wannabe from Chicago-or-wherever, with as much temper as his uncle but not half the respect. Some guy had hit him in the mouth and later got whacked, so I prayed that we were just going to watch his cat or something. But no, “Big Al” had bigger plans for us. This nephew of his, (who’s name was Joey, by the way), had asked his beloved uncle where the most fun places were in town. Big Al gave him some pointers, Joey went there and got beaten ‘til he couldn’t stand properly.       
   Therefore, Big Al gathered some guys, who he would take downtown to finish the bastard who did it. In the mean time, (here comes the death sentence), Jimmy, Roscoe, Willis, (who had just entered the room), and I had to guard him.

 

Great, so we had to spend all Saturday night, watching some barking lunatic eating a ham sandwich and guard him while he’s jerking off. Sometimes I really wish that I’d become a dentist as my mother always told me.         
   We all stood outside the bar of which we were going to spend the evening. It was a small, crummy little place owned by the management. Soon, the car would come and drop him off. Then we were going to walk in to the bar and the manager would close for the night, leaving us completely alone with all the booze we could handle, just as long as we paid for it all. There we would sit and shut the fuck up so that he wouldn’t get pissed and beaten so that we would have to do this all over again.
   After the first 15 minutes that felt like an eternity of this long night had passed, the black Rolls Royse that we’d been waiting for finally came. The back door was opened and Louis Big Nose came out to see that the coast was clear. After that he was led up to us. They treated him like the bloody president of the USA!

 

Then we just sat there by the bar. Apparently, this was a rather important mission, so if we drank a single drop of booze, we would be fed to Big Al’s Rottweiler before we could say “they drank too!”             
   Of course, Joey – y’know, the shit-sandwich we were guarding – found this highly entertaining. He ordered more and more beer which he put on our tabs. Since we would get whacked if we argued, we let him do it, hold our fists I our pockets and drank some of the Coke that we were allowed to have.

 

Not to be mean, but he was a weak fuck! So with every beer he had, he got more wasted. And when he was at the – very - impressive amount of five small beers, he puked all over Roscoe’s jacket. Roscoe “Railways” Johnson had got his nickname from the simple reason that when he got pissed, he ran over people like a train! And as we expected, his face got red and he grabbed Joey with one hand by his throat and one in his crouch and threw him across the bar onto a table, smashing some chairs at its side.              
   The rest of us later held Roscoe and took him down to the ground, where we held him until he was calm again. It took a while, and I don’t think that Joey had been so close to shitting his pants in his entire life.

 

After about fifteen minutes, Roscoe was calm, and we slowly let him up and took of his jacket. Roscoe knew that if he didn’t become friends with the poor bastard that was now hiding behind a table, he was a dead man. So he did, nicely and polite! Then he sat in a corner by the door, so that the brat wouldn’t puke on his shirt as well.       
   In spite of this pleasant interruption, Joey got back to the bar desk and kept on drinking and smoking. He made some crappy jokes of which he laughed at the most while no other bothered to listen to.  Until he said one thing…                     
   I don’t remember what he said, but Willis didn’t like it. Willis had some Polish ancestors, something he was extremely proud of, and Joey now sat and joked about Poland. Fortunately, Willis was calmer that Roscoe, so he didn’t beat the crap out of him. But he kindly asked what the fuck was so wrong about the Polish?               
   “Well, at first… they suck!” Joey answered laughing. And when Willis asked for a reason of why they sucked he went on.       
   “For example, Hitler kicked their asses in WW2! When he had warned them about coming over, not one of the Polish bastards believed it. So when the big ass tanks came, Poland answered with their fucking horses and swords! Underequipped and fucked, they got blown to pieces! They might as well have hung a sign on their asses saying fuck me here!”
   No one was really impressed of his knowledge on 20^th century history, but Willis was now even more pissed. So Willis, who had a habit of overusing the word “shit” when he got angry, stood up and shouted angrily:         
   “Now you better shut the fuck up before I rip your head of and shit down your throat! Then, I will put your head behind your ass, so when the shit comes out as the same shit it was when it came in, you’ll be shitting in your mouth! Then I’ll put the head on your throat again so the shit pours back into the system! I call it, the circle of SHIT!” Silence came, and Willis’s head became less red. He excused himself like a nice boy and drank some more soda.
    After that Joey was quiet, for a while. As he started with the jokes again, I went to the can so that I wouldn’t have to restrain myself from hitting him as he attacked my Irish heritage. Oh, how I wish that nothing would happen.

 

As I was washing my hands for the eighth time, I heard three shots, a large thud and a lot of curse words! I ran out of there to discover Joey, lying on the floor with three holes in his chest and blood all over him, Roscoe and Willis standing there and screaming thing like; “What the fuck!?” or “Why the hell did you do that for?” Jimmy wasn’t answering. He still had his cannon for a handgun pointing at Joey’s now lifeless body and a weird face expression. It was mixed with anger, insecurity and him, realizing what he had done.
   Joey had been moved to an old pool table, where we checked if he was dead. We all knew that he was, but we all hoped that Jimmy had somehow managed to shoot through mysterious holes in Joey’s lungs, leaving him completely unharmed. I lost temper a bit and yelled at Jimmy, repeating the question of why he did it. When I started to shut up, sat down and tried to figure out how we were going to get away with shooting Big Al’s nephew, no one spoke.
   Jimmy was usually a happy son of a bitch, but when people spoke mean about his mother, he tended to get angry. It then occurred to me that apparently everyone in the crown had a more or less short fuse.       
   The clock stroke eight and my phone rang. On the other end of the line, Big Nose Louis told us that they were done, but were doing some business on the way back so they’d be back about five past nine. Great, I thought as I hung up. We had about an hour to fix this mess and it wasn’t going to be easy. Someone, I can’t remember who, suggested that we burned the body and claimed that he went back to Chicago. The rest of us disagreed and suggested him to think harder.                
   I guess we weren’t really thinking that hard, though. We mostly thought of the different ways that Big Al could to execute us. We just sat there a long time, imagining.

 

So there we sat in the small room, around the old pool table that was lit up by the old lights in the ceiling. The stench of death was all around. The clock was now officially five past nine, and we were now officially fucked!

 

Thank God, they were late! Then Willis had an idea that wasn’t completely as fucked up as we were. He reminded us on how much we hated our supervisor, and how we’ve been speaking of breaking free. Well, it didn’t seem as we had much choice at the moment. It was really now or never.

 

We heard the car come, and gave a final thought of the plan. The door was opened and three people came in. Three, why three? They were four the last time I heard of them. Anyway, as we expected, Big Al’s scream of horror sounded, and everyone ran to the pool table, and therefore the door was slammed shut. My fingers stroke the back of on of the machine guns that we had found in a cupboard. Then all of us stood up and fed the three, surprised mobsters in front of us with lead!           
   As they were dead, and sounds were becoming to sound from the street, we all ran into the car that had dropped them of. The fourth guy wasn’t there either! Then I remembered. When Big Al was nervous, he always placed a guy with a rocket launcher on a nice located spot. His orders were always to shoot anyone going over the speed limit by his post in a suspicious car without calling him first. A nice trap, which we wouldn’t want to get trapped in! So we didn’t break the speed limits.

 

As we didn’t find Big Nose’s body, he was probably the one with the rocket launcher. But there, my thoughts were interrupted by the horrible cry of sirens, closing up on us.
“Shit!”  As we were four, highly armed guys from the mob, we didn’t want to get pulled over even for something as innocent as a busted tail-light, so Roscoe put the pedal to the metal and we flew away along the dark roads.

 

So, here I am, hugging my machine gun, hoping that we will outrun the coppers soon and adapt to some sort of life on the run from both mobsters and the police. So, I guess that all we can do now is… wait… is that Louis Big Nose over there by the bridge?

 

 

Tack för din tid och godnatt.

   Låt oss bare redogöra en sak. Om du som läsare är en "djurrättsaktivist" av den sorten som definitivt inte kan de den andra sidan av myntet och insisterar vid att alla som inte har samma åsikter är onda och bör be om ursäkt och begå Seppuku, så uppmanar jag dig att lämna min blogg. Det är nämligen så att jag håller på att läsa till Jägarexamen. Detta eftersom jag har ett intresse av natur, jakt och viltvård. Jag kommer inte ändra mig eller be om ursäkt för det jag anser vara rogivande. Oavsett hur duktig debattör du tror du är så kommer du itne kunna övertyga mig. Jag respekterar dina åsikter och jag tar för givet att du respekterar mina. Om du lovar att inte diskutera sådant så är du välkommen att läsa tills du kräks.

Blogg.se vill at jag ska välkomna er till min nya blogg.

Hej.