The Owls Are Not What They Seem To Be
Var i skogen i helgen, vilket många nog är vana vid. Den här skogsvistelsen skiljde sig dock makabert från alla andra gånger man övergivit sin bekantskapskrets. Låt mig börja från början...
Dag 1
Vi kom upp till Simontorp - som vårt skogsställe heter - framåt kvällen i fredags, och det höll på att bli mörkt så vi ville som vanligt få in alla väskor så snabbt som möjligt. Det första vi upptäckte när vi kom in var att det låg sot och mög på golvet framför öppna spisen. Det har hänt innan att fåglar har lyckats ta sig in genom skorstenen innan, så vi konstaterade kallt att där varit en fågel i skorsstenen och fortsatte bära in saker.
Då skymtade min broder något i gräset bakom bilen. Det visade sig snabbt vara en liten snok som låg i en position så vi precis missade att köra över den. Vi kallade dit vår fader naturvetaren som inte heller lyckades konstatera om den sov, var död eller infrusen. Därför lade vi den i en burk och tog in den för att se om den vaknade senare.
När vi senare fått in all packning och tog oss en närmare titt på öppna spisen så fan min fader både lite fjädrar och att fågelfan skitit i öppna spisen. Hans teori var att det var en kattuggla som tagit sig in, precis som sist vi hade ett fjäderfä i skorsstenen. Den gången hade fågeln legat död ovanpå spjället som befinner sig mellan taket på öppna spisen och ingången till skorssteen själv, så han tog en ficklampa och kollade, men såg inget. Vår slutsats var att den förmodligen lyckats ta sig ut, så vi började elda så smått. Vid det här laget gick jag ut för att fylla på en vedkorg.
När jag återvände till huset och öppnade dörren så vällde röken ut i ansiktet på mig. Eftersom halva huset var rökfyllt så måste uggejäveln finnas kvar i skorstenen, vilket inte är helt kalas med tanke på att vi inte kan nå den. Efter ett tag började röken dock ta sig genom skorstenen fritt. Vår allsmäktige fader hade en teori för även detta. Den varma röken gör helt enkelt att ugglan röktorkas och minskar i volym, vilket nu gav röken en lucka upp. FGörhoppningsvis skulle detta leda till att fågeln ramlar ner till spjället där vi kan avlägsna den.
Så kvällen förflöt som vanligt, med en död uggla någonstans högt upp i skorstenen.
Dag 2
Tji fick vi. Mitt i natten när alla sov hördes ett ljud från skorsstenen; "hoooo-hooooo", vilket tydde på att ugglefan trots allt levde där inne i skorsstenen och hade friska lungor till att hoa trots att vi rökt den konstant. Så mamma gick upp mitt i natten och stängde spjället, dels för att det skulle låta mindre och dels för att ugglan inte skulle skita ner ännu mer. Hon tyckte dock att spaken gick lite trögare än vanligt.
Efter frukost började vi lägga upp en plan för att få ut den stackars fågeln från skorsstenen, eftersom det trots allt inte hade hjälpt att röka ut den. Jag, min fader och min syster gick därmed upp på vinden och öppnade två små luckor in till skorsstenen, men såg inte ugglan där heller, så fassan kom på en ny plan. Han tog en lång, böjbar pinne och täljde till den lite. Denna skulle han använda genom att sticka upp den genom spjället och peta lite på ugglan så den tar sig upp till de öppna luckorna på vinden. Detta behövdes dock inte.
När vi öppnade spjället så låg ugglan där stendöd. Antingen hade mor min klämt ihjäl den med spjället, eller så hade den helt enkelt självdött. Så jag lyste med en ficklampa upp mot spjället medan fassan försökte dra ut den, syrran tittade på, mamma höll uppe spaken till spjället och min bror satt och drag jäger. Vi var ett perfekt team!
Nu vet jag inte hur många som läser detta som någon gång försökt dra ut en kattuggla genom ett tugnt spjäll, men de kan inte vara så många. Fassan fick tag i benen och lyckades rycka ut mer och mer av ugglan medan fjädrarna yrde. En kul sak med ugglor är att deras huvud fungerar som en måttstock eftersom de är bredare än resten av kroppen. Får huvudet plats i ett hål, så får resten av kroppen också plats. Därför är det inte sällsynt att om kroppen är svår att få igenom ett utrymme så kan huvudet... ja.
"Vi fick med huvudet!" utbrast min fader glatt. Dock vred han sedan på fjäderfäet och såg den tomma ytan mellan vingarna. "Nähä, det fick vi inte alls". Vi stoppade majoriteten av kroppen i en påse och fassan gjorde sitt bästa för att försöka få grepp om ugglehuvudet med bara ett par fingrar genom spjället. Fjädrarna for och näbben ramlade av, men huvudet var fast där uppe. Han sa därför åt min moder att stänga gallret lite. Vi såg alla på honom med skeptiska blickar, men vi genomförde det. Huvudet blev plattare och vi fick ut huvudet. Ugglan och dennes påse blev sedan förpassade till en stor hög granris som vi skulle elda under dagen, där även en skjuten räv legat sedan ett par veckor.
Efter lite skytte så satte vi fyr på bålet och de avlidna i granriset. Det bör även tilläggas att gräset var extremt torrt och därmed var idealiskt till att elda gräs. Dock låg vinden på lite för hårt, så vi bestämde oss för att vänta med det. Dock ville bålet annorlunda och satte fyr på platser runt om högen med brinnande granris. "Låt det brinna" sa pappa med argumentet att om vi låter gräset brinna av en bit runt bålet så tar det inte fyr där sedan. Dessutom ska gräset ändå eldas förr eller senare. En viktig sak var dock att jag och min bror skulle vara berädda att släcka elden genom att slå på den med eneruskor ifall den skulle bli för vild, vilket var en säkerhet mer än en risk.
Så vi gjorde det och ställde sedan ifrån oss ruskorna när det varit lugnt ett tag. Brossan stack upp till de andra som satte fyr i grillen där vi snart skulle äta medan jag höll koll på elden. Plötsligt bar röken med sig några briunnande granrester med vinden och satte fyr på gräset en bit bort. Eftersom mitt dumma arlse satt min lilla gulilga eneruska en bit bort så var jag tvungen att springa dit och hämta den och sedan försöka släcka elden som blossade upp på tre ställen samtidigt med flammor som nästan smekte ens ansikte när man gjorde sitt bästa för att förinta den.
Förstärkning kom sedan och elden försvann. Dock hämnades bålet på mig genom att slänga iväg lite brinnande granbarr med vinden som landade i nacken på mig. Det brände och det sved riktigt mycket och jag skrek och hoppade runt tills jag fått bort det. Nu när jag sitter och skriver detta så kan jag inte låta bli att känna på mitt barrformade brännmärke i nacken och flina.
Detta skrämmer dock inte bort en från att elda mer och nästan brottas med elden när vi eldade lite mer av gräset nu när vi ändå var igång. Far min hämtade sedan två lika stora lass med granris för att mata elden. Vi klippte även ner en massa sly vid en av ladorna och hittade en 20 år gammal gul pressening och ett däck från femtiotalet (ett sådant med en vit sida). En annan kul sak vi fann - som jag inte kunde låta bli att flina över - var ett gammalt träkors. Förmodligen har det varit en gammal midsommarstång, men det såg riktigt kul ut. Därför beslutade jag mig för att sno korset och köra ner det i den väldigt varma brasan som återstod från vårt majestätiska bål. Där stod korset bland eldsflammorna medan vi matade elden mer och mer.
Under dagen observerades även två älgar och ett rådjur som antingen blivit påkört och fått bukskador eller som bar på tvillingar.
Dag 3
Söndagen skiljde sig markant från de två tidigare dagarna. Det enda som egentligen hände var att jag diskade, vi städade upp lite, packade och åkte till en släktmiddag i Bjärnum. God mat men inte extremt spännande. Därefter kom man hem på kvällen, slängde ihop en uppsats vars deadline var idag och drog på sig en trevlig hosta.
... och nu sitter man hemma och är sjuk.
Dag 1
Vi kom upp till Simontorp - som vårt skogsställe heter - framåt kvällen i fredags, och det höll på att bli mörkt så vi ville som vanligt få in alla väskor så snabbt som möjligt. Det första vi upptäckte när vi kom in var att det låg sot och mög på golvet framför öppna spisen. Det har hänt innan att fåglar har lyckats ta sig in genom skorstenen innan, så vi konstaterade kallt att där varit en fågel i skorsstenen och fortsatte bära in saker.
Då skymtade min broder något i gräset bakom bilen. Det visade sig snabbt vara en liten snok som låg i en position så vi precis missade att köra över den. Vi kallade dit vår fader naturvetaren som inte heller lyckades konstatera om den sov, var död eller infrusen. Därför lade vi den i en burk och tog in den för att se om den vaknade senare.
När vi senare fått in all packning och tog oss en närmare titt på öppna spisen så fan min fader både lite fjädrar och att fågelfan skitit i öppna spisen. Hans teori var att det var en kattuggla som tagit sig in, precis som sist vi hade ett fjäderfä i skorsstenen. Den gången hade fågeln legat död ovanpå spjället som befinner sig mellan taket på öppna spisen och ingången till skorssteen själv, så han tog en ficklampa och kollade, men såg inget. Vår slutsats var att den förmodligen lyckats ta sig ut, så vi började elda så smått. Vid det här laget gick jag ut för att fylla på en vedkorg.
När jag återvände till huset och öppnade dörren så vällde röken ut i ansiktet på mig. Eftersom halva huset var rökfyllt så måste uggejäveln finnas kvar i skorstenen, vilket inte är helt kalas med tanke på att vi inte kan nå den. Efter ett tag började röken dock ta sig genom skorstenen fritt. Vår allsmäktige fader hade en teori för även detta. Den varma röken gör helt enkelt att ugglan röktorkas och minskar i volym, vilket nu gav röken en lucka upp. FGörhoppningsvis skulle detta leda till att fågeln ramlar ner till spjället där vi kan avlägsna den.
Så kvällen förflöt som vanligt, med en död uggla någonstans högt upp i skorstenen.
Dag 2
Tji fick vi. Mitt i natten när alla sov hördes ett ljud från skorsstenen; "hoooo-hooooo", vilket tydde på att ugglefan trots allt levde där inne i skorsstenen och hade friska lungor till att hoa trots att vi rökt den konstant. Så mamma gick upp mitt i natten och stängde spjället, dels för att det skulle låta mindre och dels för att ugglan inte skulle skita ner ännu mer. Hon tyckte dock att spaken gick lite trögare än vanligt.
Efter frukost började vi lägga upp en plan för att få ut den stackars fågeln från skorsstenen, eftersom det trots allt inte hade hjälpt att röka ut den. Jag, min fader och min syster gick därmed upp på vinden och öppnade två små luckor in till skorsstenen, men såg inte ugglan där heller, så fassan kom på en ny plan. Han tog en lång, böjbar pinne och täljde till den lite. Denna skulle han använda genom att sticka upp den genom spjället och peta lite på ugglan så den tar sig upp till de öppna luckorna på vinden. Detta behövdes dock inte.
När vi öppnade spjället så låg ugglan där stendöd. Antingen hade mor min klämt ihjäl den med spjället, eller så hade den helt enkelt självdött. Så jag lyste med en ficklampa upp mot spjället medan fassan försökte dra ut den, syrran tittade på, mamma höll uppe spaken till spjället och min bror satt och drag jäger. Vi var ett perfekt team!
Nu vet jag inte hur många som läser detta som någon gång försökt dra ut en kattuggla genom ett tugnt spjäll, men de kan inte vara så många. Fassan fick tag i benen och lyckades rycka ut mer och mer av ugglan medan fjädrarna yrde. En kul sak med ugglor är att deras huvud fungerar som en måttstock eftersom de är bredare än resten av kroppen. Får huvudet plats i ett hål, så får resten av kroppen också plats. Därför är det inte sällsynt att om kroppen är svår att få igenom ett utrymme så kan huvudet... ja.
"Vi fick med huvudet!" utbrast min fader glatt. Dock vred han sedan på fjäderfäet och såg den tomma ytan mellan vingarna. "Nähä, det fick vi inte alls". Vi stoppade majoriteten av kroppen i en påse och fassan gjorde sitt bästa för att försöka få grepp om ugglehuvudet med bara ett par fingrar genom spjället. Fjädrarna for och näbben ramlade av, men huvudet var fast där uppe. Han sa därför åt min moder att stänga gallret lite. Vi såg alla på honom med skeptiska blickar, men vi genomförde det. Huvudet blev plattare och vi fick ut huvudet. Ugglan och dennes påse blev sedan förpassade till en stor hög granris som vi skulle elda under dagen, där även en skjuten räv legat sedan ett par veckor.
Efter lite skytte så satte vi fyr på bålet och de avlidna i granriset. Det bör även tilläggas att gräset var extremt torrt och därmed var idealiskt till att elda gräs. Dock låg vinden på lite för hårt, så vi bestämde oss för att vänta med det. Dock ville bålet annorlunda och satte fyr på platser runt om högen med brinnande granris. "Låt det brinna" sa pappa med argumentet att om vi låter gräset brinna av en bit runt bålet så tar det inte fyr där sedan. Dessutom ska gräset ändå eldas förr eller senare. En viktig sak var dock att jag och min bror skulle vara berädda att släcka elden genom att slå på den med eneruskor ifall den skulle bli för vild, vilket var en säkerhet mer än en risk.
Så vi gjorde det och ställde sedan ifrån oss ruskorna när det varit lugnt ett tag. Brossan stack upp till de andra som satte fyr i grillen där vi snart skulle äta medan jag höll koll på elden. Plötsligt bar röken med sig några briunnande granrester med vinden och satte fyr på gräset en bit bort. Eftersom mitt dumma arlse satt min lilla gulilga eneruska en bit bort så var jag tvungen att springa dit och hämta den och sedan försöka släcka elden som blossade upp på tre ställen samtidigt med flammor som nästan smekte ens ansikte när man gjorde sitt bästa för att förinta den.
Förstärkning kom sedan och elden försvann. Dock hämnades bålet på mig genom att slänga iväg lite brinnande granbarr med vinden som landade i nacken på mig. Det brände och det sved riktigt mycket och jag skrek och hoppade runt tills jag fått bort det. Nu när jag sitter och skriver detta så kan jag inte låta bli att känna på mitt barrformade brännmärke i nacken och flina.
Detta skrämmer dock inte bort en från att elda mer och nästan brottas med elden när vi eldade lite mer av gräset nu när vi ändå var igång. Far min hämtade sedan två lika stora lass med granris för att mata elden. Vi klippte även ner en massa sly vid en av ladorna och hittade en 20 år gammal gul pressening och ett däck från femtiotalet (ett sådant med en vit sida). En annan kul sak vi fann - som jag inte kunde låta bli att flina över - var ett gammalt träkors. Förmodligen har det varit en gammal midsommarstång, men det såg riktigt kul ut. Därför beslutade jag mig för att sno korset och köra ner det i den väldigt varma brasan som återstod från vårt majestätiska bål. Där stod korset bland eldsflammorna medan vi matade elden mer och mer.
Under dagen observerades även två älgar och ett rådjur som antingen blivit påkört och fått bukskador eller som bar på tvillingar.
Dag 3
Söndagen skiljde sig markant från de två tidigare dagarna. Det enda som egentligen hände var att jag diskade, vi städade upp lite, packade och åkte till en släktmiddag i Bjärnum. God mat men inte extremt spännande. Därefter kom man hem på kvällen, slängde ihop en uppsats vars deadline var idag och drog på sig en trevlig hosta.
... och nu sitter man hemma och är sjuk.
My Penis belong on stage!
And you look at me and say
I'm your best friend every day
But I wish for something, wish for something more
Oh, I love you like a friend but let's not pretend
How I wish for something, wish for something more
På vissa sätt är det jävligt humoristiskt att analysera ens prioriteringar.
Folk som talat med mig om hur stressade de är inför (eller efter) ett prov, eller så lite som snackat skola med mig, vet oftast om att min syn på prov och sådant är ganska laid back. Faktum är att den kanske är lite väl laid back? Jag hade nyligen slutprov i kemi och fysik och bekymrade mig inte särskilt mycket alls. Studerade mer än vanligt, men oroade mig inte. För ett tyskaprov för några dagar sedan pluggade jag inte alls, men oroade mig inte ett dugg (fick för övrigt VG).
Men nu när andra, till synes mindre betydelsefulla saker, dyker upp så kan jag bli riktigt bekymrad och eftertänksam. Dels har vi en dans-performance i idrotten ganska snart och så har vi i musikundervisningen en period då vi ska bilda band och repetera in låtar som vi ska spela upp för folk. Av någon anledning är jag lite småparanoid över huv i hela världen man ska lyckas med detta.
Det kan kanske vara någon gammal vana som hänger i sedan teatertiden, att man vill göra en så bra jävla föreställning som möjligt, no matter what. Förmodligen... aja... det löser sig väl.
Den vita dovhjorten besöker foderplatsen vid Kristinelund nästan varje dag. Detta glädjer mig.
"With a voice of thunder, no doubt, and perhaps even a penis of lightning" - Genghis Khans bror Kaichun i "Lords of the Bow", Conn Iggulden.
I'm your best friend every day
But I wish for something, wish for something more
Oh, I love you like a friend but let's not pretend
How I wish for something, wish for something more
På vissa sätt är det jävligt humoristiskt att analysera ens prioriteringar.
Folk som talat med mig om hur stressade de är inför (eller efter) ett prov, eller så lite som snackat skola med mig, vet oftast om att min syn på prov och sådant är ganska laid back. Faktum är att den kanske är lite väl laid back? Jag hade nyligen slutprov i kemi och fysik och bekymrade mig inte särskilt mycket alls. Studerade mer än vanligt, men oroade mig inte. För ett tyskaprov för några dagar sedan pluggade jag inte alls, men oroade mig inte ett dugg (fick för övrigt VG).
Men nu när andra, till synes mindre betydelsefulla saker, dyker upp så kan jag bli riktigt bekymrad och eftertänksam. Dels har vi en dans-performance i idrotten ganska snart och så har vi i musikundervisningen en period då vi ska bilda band och repetera in låtar som vi ska spela upp för folk. Av någon anledning är jag lite småparanoid över huv i hela världen man ska lyckas med detta.
Det kan kanske vara någon gammal vana som hänger i sedan teatertiden, att man vill göra en så bra jävla föreställning som möjligt, no matter what. Förmodligen... aja... det löser sig väl.
Den vita dovhjorten besöker foderplatsen vid Kristinelund nästan varje dag. Detta glädjer mig.
"With a voice of thunder, no doubt, and perhaps even a penis of lightning" - Genghis Khans bror Kaichun i "Lords of the Bow", Conn Iggulden.
GOAL!
Ännu en tråkig eftermiddag, ännu ett avslutat skolarbete och därmed ännu en sedd film. När jag lät min blick glida över 193 filmtitlar som för tillfället står i den primära filmhyllan i huset, så landade min blick på "Goal!" (från 2005, regisserad av Danny Cannon). Bror min köpte den för ett ganska bra tag sedan och jag har aldrig riktigt tagit mig tid till att se den, så detta var ett gyllene tillfälle.
Filmen börjar med att 10-årige Santiago tillsammans med sin familj flyr över gränsen från Mexico till USA. Många år senare är de bosatta i Los Angeles där de livnär sig på faderns (Tony Plana) och Santiagos (Kuno Becker) arbete som trädgårdsarbetare hos rikare hus. Modern lämnade dem för en okänd tid sedan och familjen består av Santiago, hans pappa, lillebror och farmor. Precis som tillbaka i hemlandet så brinner Santiago endast för fotbollen och spelar så gott som varje sdag i en park med sina vänner, utan några större bekymmer över livet.
En dag får en engelsk f.d. talangscout syn på Santiagos magi med fotbollen och erbjuder honom en prövning i Newcastle i dagarna. Santi blir överlycklig och lyckas, trots faderns argument om att hålla fötterna på jorden, ta sig till Storbritannien för att uppfylla sin dröm. Han får både träffa ägaren av laget, en småuppblåst fotbollsstjärna och en söt sjuksköterska.
Det här är en feelgoodfilm. Precis som Taken så är detta en sådan välgenomtänkt film att den vet precis vad den är och försöker inte låtsas om något annat. Historien är förvisso en klassisk askungensaga, eftersom det trots allt är ett enkelt och älskat sätt att göra en bra filmupplevelse - eller någon annan berättelse för den delen.
Filmen är filmad på ett sådant sätt att man inte blir irriterad på opraktiska kameravinklar (eller det kanske bara är jag som gör det) eller att man funderar på hur fantastiskt briljanta kameravinklar och ljussättning är. Faktum är att man inte tänker på mycket av det tekniska allt eftersom det flyter ihop så fantastiskt bra. Den är perfekt filmad för att göra en rörande berättelse av en ganska simpel historia.
Måhända att den är ganska fylld av klichéer och element i berättelsen som man sett sedan antiken. Dessutom är filmad ganska rätt igenom förutsägbar på väldigt många ställen, vilket gör att man inte behöver tänka mycket för att hänga med. Inte heller behöver man oroa sig över att allt kommer gå åt helvete (med undantag för någon enstaka scen). Man förlåter dock filmen för allt detta, eftersom man sitter där i slutet av filmen lika rörd som om den vore ett mästerverk. Man blir inte rörd och nästan tårögd eftersom det är en otroligt vacker historia, utan helt enkelt för att det är filmens mening. De olika kameravinklarna, skådespelarna, musiken, ljusssättningen och allt annat är anpassat på ett sådant sätt att vi uppfattar det som banbrytande och vackert att se på. Man lämnar filmsoffan av glädje dels för att filmen var bra och dels för att man fick precis vad man förväntade sig, fast på ett bra sätt.
En detalj är även att den här filmen sedan länge har rekomenderats av recensenter som ett måste för fotbollsälskare. Dock kunde jag nu sitta i filmsoffan - i egenskap att vara totalt likgiltig till de flesta former av organiserad sport - och fortfarande tycka om filmen ganska mycket.
Skådespelarna är inga extremt kända någon av dem. Däremot finns det några riktigt imponerande cameo. En kuriosa är dock att alla fyra (Svennis, David Beckham, Raúl Gonzáles och Zinédine Zidane) förekommer i samma scen. Man undrar lite om de råkade dra förbi inspelningen i förbifarten eller om det verkligen var genomtänkt. Man hade förmodligen blivit mer imponerad om de var utspridda i filmen. För övrigt vet nu alla som sett filmen varför Beckham håller sig till fotboll och inte spelar in film.
Rekomenderas för:
Folk som vill se filmer som gör en glad och/eller tycker om fotboll och/eller kärleksfulla klichéer.
Rekomenderas inte för:
Folk som skyr sporten fotboll som pesten och/eller vill se allvarliga, djupa och/eller actionspäckade filmer med mycket våld och specialeffekter.
Filmen börjar med att 10-årige Santiago tillsammans med sin familj flyr över gränsen från Mexico till USA. Många år senare är de bosatta i Los Angeles där de livnär sig på faderns (Tony Plana) och Santiagos (Kuno Becker) arbete som trädgårdsarbetare hos rikare hus. Modern lämnade dem för en okänd tid sedan och familjen består av Santiago, hans pappa, lillebror och farmor. Precis som tillbaka i hemlandet så brinner Santiago endast för fotbollen och spelar så gott som varje sdag i en park med sina vänner, utan några större bekymmer över livet.
En dag får en engelsk f.d. talangscout syn på Santiagos magi med fotbollen och erbjuder honom en prövning i Newcastle i dagarna. Santi blir överlycklig och lyckas, trots faderns argument om att hålla fötterna på jorden, ta sig till Storbritannien för att uppfylla sin dröm. Han får både träffa ägaren av laget, en småuppblåst fotbollsstjärna och en söt sjuksköterska.
Det här är en feelgoodfilm. Precis som Taken så är detta en sådan välgenomtänkt film att den vet precis vad den är och försöker inte låtsas om något annat. Historien är förvisso en klassisk askungensaga, eftersom det trots allt är ett enkelt och älskat sätt att göra en bra filmupplevelse - eller någon annan berättelse för den delen.
Filmen är filmad på ett sådant sätt att man inte blir irriterad på opraktiska kameravinklar (eller det kanske bara är jag som gör det) eller att man funderar på hur fantastiskt briljanta kameravinklar och ljussättning är. Faktum är att man inte tänker på mycket av det tekniska allt eftersom det flyter ihop så fantastiskt bra. Den är perfekt filmad för att göra en rörande berättelse av en ganska simpel historia.
Måhända att den är ganska fylld av klichéer och element i berättelsen som man sett sedan antiken. Dessutom är filmad ganska rätt igenom förutsägbar på väldigt många ställen, vilket gör att man inte behöver tänka mycket för att hänga med. Inte heller behöver man oroa sig över att allt kommer gå åt helvete (med undantag för någon enstaka scen). Man förlåter dock filmen för allt detta, eftersom man sitter där i slutet av filmen lika rörd som om den vore ett mästerverk. Man blir inte rörd och nästan tårögd eftersom det är en otroligt vacker historia, utan helt enkelt för att det är filmens mening. De olika kameravinklarna, skådespelarna, musiken, ljusssättningen och allt annat är anpassat på ett sådant sätt att vi uppfattar det som banbrytande och vackert att se på. Man lämnar filmsoffan av glädje dels för att filmen var bra och dels för att man fick precis vad man förväntade sig, fast på ett bra sätt.
En detalj är även att den här filmen sedan länge har rekomenderats av recensenter som ett måste för fotbollsälskare. Dock kunde jag nu sitta i filmsoffan - i egenskap att vara totalt likgiltig till de flesta former av organiserad sport - och fortfarande tycka om filmen ganska mycket.
Skådespelarna är inga extremt kända någon av dem. Däremot finns det några riktigt imponerande cameo. En kuriosa är dock att alla fyra (Svennis, David Beckham, Raúl Gonzáles och Zinédine Zidane) förekommer i samma scen. Man undrar lite om de råkade dra förbi inspelningen i förbifarten eller om det verkligen var genomtänkt. Man hade förmodligen blivit mer imponerad om de var utspridda i filmen. För övrigt vet nu alla som sett filmen varför Beckham håller sig till fotboll och inte spelar in film.
Rekomenderas för:
Folk som vill se filmer som gör en glad och/eller tycker om fotboll och/eller kärleksfulla klichéer.
Rekomenderas inte för:
Folk som skyr sporten fotboll som pesten och/eller vill se allvarliga, djupa och/eller actionspäckade filmer med mycket våld och specialeffekter.
Taken
Igår umgicks jag med några goda vänner i Lund för att se på bio. När Herr Trollkarl, Fröken Same och jag skulle välja film för några dagar sedan så förtydligade jag att vi kan se vad som helst utom Valkyria, vilket gjorde att det stod mellan en film med Clive Owen (vars titel jag inte kan komma ihåg) och Taken med Liam Neeson. Fröken Same ville inte se på Clive Owen, så det blev taken. Vad Herr trollkarl gjorde där är jag inte säker på... men han fick ta åt sig lite av äran för det fenomenala filmvalet ändå.
Taken handlar om en numera pensionerad CIA-agent (Liam Neeson) som nyligen slagit sig ner i Los Angeles för att försöka bygga upp en relation med sin 17-åriga dotter (Maggie Grace) som för tillfället hålls tillfånga av hans onda ex-fru Lenore (Famke Janssen) och hennes make Stinky McRichpants (Xander Berkeley). Liam Neeson försöker hårt att, trots sin klumpiga bekymmersamhet, bli en riktig pappa.
Hans dotters kompis Amanda (Katie Cassidy) drar dock med Liam Neesons dotter till Paris en dag till hennes bekymrade irländare till faders förtret. Han har sett för mycket ondska i världen för att tro att hans lilla dotter kan klara sig själv. Hans ex-fru tycker han är tramsig. Men tji får hon när deras stackars dotter tillsammans med sin kompis blir kidnappade av onda albaner som använder dem till sexhandel.
Liam Neeson blir inte glad.
De har tagit hans dotter
Han kommer att jaga dem
Han kommer att hitta dem
Och han kommer att döda dem
Så lyder texten på den mörka bioaffishen som på ett briljant sätt lyckas sammanfatta hela filmen. I början verkar Liam, trots sin fenomenala insats i Love Actually från 2003, otroligt obekväm i rollen som lugn och trevlig frånskild fader. Hans karakteristiska röst får honom på något skumt sätt att låta som en bekymrad messias som försöker fjäska för sin dotter och knäppa bilder med sin kodakkamera ifred.
Men det blir bättre. Så fort hans dotter hamnar i trubbel sjunker han in i ett mörkt och vredesfyllt sinnestillstånd med en så skrämmande beslutsamhet att han kunnat få Batman själv att kissa i byxorna. Hans exfru slutar ogilla honom och Stinky McRichpants verkar sjunka ner i skosulorna av Liam Neesons otroliga manlighet när han slänger ut order till sina nära innan han ger sig av på korståg i Europa.
Inför filmen tränades Liam i stridskonsten Shinsai Goshin Kai av dess grundare Mike Gould som tidigare tränat åtskilliga agenter och soldater. Detta märks och uppskattas. Man kan inte göra annat än att fnittra när Liam brutalt slår sig fram från ställe till ställe i jakt efter svinen som förde bort hans ögonsten. Ibland lämnas man till och med gapandes inför den otroliga brutalitet som man aldrig sett förr.
Jag antar att ni upptäckt att jag bara pratar om Liam Neeson angående filmen. Det stämmer mycket väl och är inte helt utan anledning. Detta är en sådan typisk film som Harrison Ford hade fått huvudrollen i (föreställ er Harrison Ford hålla fast en snubbe i kragen, stirra honom djupt i ögonen och säga "I want my family back". Verkar det bekant?"). Dock hade filmen sjunkit i status något oerhört om någon annan än Liam Neeson fullföljt detta uppdrag att spöa upp sexsäljande utlänningar i Europa, eftersom han är så cool!
För utom Neeson så är filmen ganska snygg. Bra regi, bra screenplay och riktigt bra biroller. Dock hade man fortfarande kunnat byta namn på filmen till "Liam Neeson is kicking people asses in Europe" och fortfarande se den med gott samvete.
Man förväntar sig ingen djup film, och det får man inte heller. Man förväntar sig gastkramande action och en stencool irländare i huvudrollen, och det är precis vad man får.
Rekomenderas för:
Folk som helt enkelt älskar actionfilmer med så mycket våld att ögonen vänds ut och in.
Rekomenderas inte för:
Folk som anser att våld inte löser problem och vill se en djup och gullig film.
Taken handlar om en numera pensionerad CIA-agent (Liam Neeson) som nyligen slagit sig ner i Los Angeles för att försöka bygga upp en relation med sin 17-åriga dotter (Maggie Grace) som för tillfället hålls tillfånga av hans onda ex-fru Lenore (Famke Janssen) och hennes make Stinky McRichpants (Xander Berkeley). Liam Neeson försöker hårt att, trots sin klumpiga bekymmersamhet, bli en riktig pappa.
Hans dotters kompis Amanda (Katie Cassidy) drar dock med Liam Neesons dotter till Paris en dag till hennes bekymrade irländare till faders förtret. Han har sett för mycket ondska i världen för att tro att hans lilla dotter kan klara sig själv. Hans ex-fru tycker han är tramsig. Men tji får hon när deras stackars dotter tillsammans med sin kompis blir kidnappade av onda albaner som använder dem till sexhandel.
Liam Neeson blir inte glad.
De har tagit hans dotter
Han kommer att jaga dem
Han kommer att hitta dem
Och han kommer att döda dem
Så lyder texten på den mörka bioaffishen som på ett briljant sätt lyckas sammanfatta hela filmen. I början verkar Liam, trots sin fenomenala insats i Love Actually från 2003, otroligt obekväm i rollen som lugn och trevlig frånskild fader. Hans karakteristiska röst får honom på något skumt sätt att låta som en bekymrad messias som försöker fjäska för sin dotter och knäppa bilder med sin kodakkamera ifred.
Men det blir bättre. Så fort hans dotter hamnar i trubbel sjunker han in i ett mörkt och vredesfyllt sinnestillstånd med en så skrämmande beslutsamhet att han kunnat få Batman själv att kissa i byxorna. Hans exfru slutar ogilla honom och Stinky McRichpants verkar sjunka ner i skosulorna av Liam Neesons otroliga manlighet när han slänger ut order till sina nära innan han ger sig av på korståg i Europa.
Inför filmen tränades Liam i stridskonsten Shinsai Goshin Kai av dess grundare Mike Gould som tidigare tränat åtskilliga agenter och soldater. Detta märks och uppskattas. Man kan inte göra annat än att fnittra när Liam brutalt slår sig fram från ställe till ställe i jakt efter svinen som förde bort hans ögonsten. Ibland lämnas man till och med gapandes inför den otroliga brutalitet som man aldrig sett förr.
Jag antar att ni upptäckt att jag bara pratar om Liam Neeson angående filmen. Det stämmer mycket väl och är inte helt utan anledning. Detta är en sådan typisk film som Harrison Ford hade fått huvudrollen i (föreställ er Harrison Ford hålla fast en snubbe i kragen, stirra honom djupt i ögonen och säga "I want my family back". Verkar det bekant?"). Dock hade filmen sjunkit i status något oerhört om någon annan än Liam Neeson fullföljt detta uppdrag att spöa upp sexsäljande utlänningar i Europa, eftersom han är så cool!
För utom Neeson så är filmen ganska snygg. Bra regi, bra screenplay och riktigt bra biroller. Dock hade man fortfarande kunnat byta namn på filmen till "Liam Neeson is kicking people asses in Europe" och fortfarande se den med gott samvete.
Man förväntar sig ingen djup film, och det får man inte heller. Man förväntar sig gastkramande action och en stencool irländare i huvudrollen, och det är precis vad man får.
Rekomenderas för:
Folk som helt enkelt älskar actionfilmer med så mycket våld att ögonen vänds ut och in.
Rekomenderas inte för:
Folk som anser att våld inte löser problem och vill se en djup och gullig film.
